Vad innebär det egentligen att arbeta evidensbaserat i skolans komplexa vardag? I mitt samtal med Petri Partanen, psykolog och forskare vid Mittuniversitetet och UCL Institute of Education, diskuterar vi hur forskning kan vägleda utan att ersätta lärarens professionella omdöme. Vi pratar om stöttning, självreglering och varför evidens alltid behöver tolkas i relation till den kontext där undervisningen sker. Lyssna på samtalet, läs mina reflektioner och följ fördjupningslänkarna!

”Jag tycker liksom att utgångspunkten egentligen är tilltalande att man tänker tvärvetenskapligt. Men det innebär också att i det här området så måste man utrusta sig med lite ödmjukhet inför just det här med vad betyder forskningsresultat? Vad är evidensläget och vad innebär det för läraren som ska ta beslut i vardagen i sin undervisning? – Petri Partanen

Att utgå från ett evidensbaserat synsätt när det gäller något så komplext som inlärning kan knappast vara att tänka antingen eller utan det är faktiskt våga saker reflektera över vad samlad forskning ger för underlag för olika hypoteser över vad som bör prövas och inte när det gäller att utforma praktik i vardagen för och med de elever och de förutsättningar som de facto råder i en komplex verklighet.

”Så kan det bli i svensk debatt att… nu ska kognitionsvetenskapen ha tolkningsföreträde i alla frågor, men science for learning är ett område som innehåller ett gäng med inriktningar. Allt från att man tittar på till exempel affekt, vilka effekter har emotioner och affekter i lärandet. Och man tittar både på sociala processer, givetvis kognitiv psykologi och kognitionsvetenskap är en pusselbit i det. Neurovetenskap eller det vi kallar för educational neuro science är också en pusselbit” – Petri Partanen

Det handlar om att med alla de resurser man har tillgängliga skapa största möjliga effekt för största möjliga antal elever utan att någon lämnas bakom samtidigt som ingen heller ska hindras att nå sin potential. Det är komplext och i sanning ett riktigt Sisyfosuppdrag. Men här torde en distinktion mellan ”stöd” och ”stöttning” kunna vara god utgångspunkt för fortsatt dialog såväl inom som utom professionen:

”Vi har elever i behov av stöd. Vad menar vi med begreppet? Stöd kan ju vara väldigt många olika saker … inom självregleringsforskningen och självreglering handlar det om hur vi hjälper barn och elever att bli mer fokuserade, kunna styra sig själva, ta kloka beslut, välja strategier i lärandet…” – Petri Partanen

”Stöd” kan vara väldigt många saker, medan ”Stöttning” är tydligare avgränsat. Petri lyfter i samtalet det tämligen väl beforskade uttrycket scaffolding/stöttning vilket också har kopplingar till kognitionsforskning så att man i undervisningen behöver lära och träna för att eleverna ska kunna hålla fokus och slutföra aktiviteter och uppgifter.

”Stöttning utgår ifrån hur vi ökar elevens förmåga att kunna styra sig själv och vara fokuserad och genomföra och slutföra uppgifter” – Petri Partanen

Stöttning kan man se lite som byggnadsställningar. De står stadigt vid start, men plockas ner allteftersom de inte längre behövs och lämnas aldrig kvar när huset står klart. Lite som att vi erbjuder ledstänger i alla trappor – i förskolan ofta dubbla på olika höjd – för att nästan alla ska kunna nyttja trappor för att ta sig både upp och ned, medan väldigt få får åka hiss hela tiden. Även om hissen alltid rent fysiskt finns tillgänglig så väljer vi att inte nyttja den förrän den verkligen behövs. Inlärd hjälplöshet är verkligen farligt på riktigt och inget vi ska utsätta barn och unga för – däremot goda tillfällen till att få syn på sin egen utveckling.

”Vi ska ju inte ge mer stöttning än nödvändigt och vi ska hjälpa barn och elever att upptäcka att ’wow, nu har jag lärt mig och det här också!’. De här begreppen hänger ihop med metakognition, liksom att elever upptäcker och lär sig mer om sitt eget kunnande och sina strategier så att säga.” – Petri Partanen

Det borde kanske även gälla vuxna i fler sammanhang, tänker jag vi. Där vi borde ta chansen att oftare vara nyfikna på vårt eget kunnande och våra mer eller mindre medvetna val av strategier i vardagen? Vi kanske inte heller ska ta hissen bara för att den står där utan välja trapporna, fast det är lite jobbigt? Att reflektera över sina (o)vanor är nyttigt, att lära sig nytt är ofta jobbigt – men att kunna välja bättre är både roligt och viktigt.

”Under press faller du till dina vanor – och det är goda nyheter.
Vanor går att träna.
Mönster går att bygga.
Stabilitet kan utvecklas.
Det här kan vi fixa.
Vad vill du stärka?” – Mattias Garhed

Det man kan man få syn på, om man tar sig den tiden, kan man utveckla nya strategier för – om man verkligen har viljan att gå in i ett obehag på vägen dit. Samma sak med fokus – det är ingen naturlag att vi inte ska kunna hålla det, men kan vara bekvämt att skylla på när vi inte orkar uppbåda den ansträngning som krävs.

”Det är ju livskunskap att utveckla strategier för att kunna vara fokuserad, särskilt när vi har så mycket distraktioner idag och inte minst digitala distraktioner också.” – Petri Partanen

Det finns alltid för och nackdelar i olika situationer och utifrån olika val av organisering. Givetvis behöver vi luta oss mot forskning och se vad den säger, men också tolka forskningen utifrån både den kontext den är gjord utifrån och den kontext där man själv befinner sig. Att exempelvis bara prata om skärmtid utan att definiera vad som görs framför skärmen i vilket sammanhang är helt enkelt platt. Petri nämner att väldesignade digitala lärverktyg för elever kring matematik har tydlig potential att hjälpa eleverna. Men det är samtidigt så att allting kan missbrukas och det är mycket som tyder på att vi har en ganska bred och brokig repertoar av digitala verktyg som liksom mer eller mindre slumpmässigt har hamnat i i skolans värld. Bara för att det finns en app eller en funktion så innebär ju inte det att stöttar elevernas lärande – det behöver valideras i praktik och kan också vara precis tvärtom, att den tar bort önskat motstånd av tänkande vilket är förutsättning för lärande. Men detsamma gäller förstås även varje val av lärverktyg och läromedel. Här har ju EdTest gått från ett Vinnovaprojekt för digitala verktyg till att vara ett bredare stöd för såväl analoga som digitala läromedel och lärverktyg – gratis tillgängligt för alla lärare.

”Ska vi använda dem och vad är det vi när vi använder då? Om vi nu använder digitala appar till exempel? Vad konkurrerar de ut? Vad är de liksom för? Vi måste också titta på helheten. Då tror jag att man kan hitta en balans i i tänket kring vilken roll digitala verktyg kommer att ha i skolan, för det kommer alltid ha en viktig roll och inte minst med AI så ser vi ju nu att det här är ju ingenting vi kan blunda för, utan vi måste gärna vara minst i takt med det som framkommer i forskningen, för det går snabbt nu…” – Petri Partanen

Även i skolan behöver vi använda ändamålsenliga verktyg. En hammare är bra för att slå i spik, men sämre (om än möjlig) för att slå i skruv men däremot jättedålig för att skära mattor med. Vi behöver ha en bred verktygslåda i vår repertoar – och vi behöver även säkerställa att våra elever får med sig det in i framtiden. Det behöver skapas evidens i och för klassrummets särskilda förutsättningar, men den kan bara skapas utifrån ett nyfiket och medvetet utforskande ”Jag valde det här verktyget med den här hypotesen och hur blev det då?”. Inte huvudlöst testande av nya trender och pendel som slår allt hårdare, utan evidensinformerad professionell nyfikenhet.

”Om man gör som man brukar, får man de resultat man brukat få.”

Petri har jobbat ganska länge med evidensbegreppet i lite i olika roller, inklusive framtagandet av att plocka fram policyrapporter. Ibland uppfattas det som forskare kommer och slår praktikerna i huvudet med evidensen utan förståelse för praktikten. Ska man jobba på vetenskaplig grund eller evidensbaserad behöver man reflektera kring kontexten men också utgå från de faktiska resultaten utifrån det som redan görs. Hur ser min elevgrupp ut, vad har de för bakgrundsfaktorer med sig? Hur ser närsamhällets kontext ut? Forskningssammanställningar och metaanalyser summerar liksom effekter för stora grupper vilket kan missa såväl effekter som uteblivna effekter på enskilda individer och t o m grupper av individer. Som verksam i undervisningsdesign behöver man reflektera över faktorer som ökar respektive minskar chansen att det funkar i den kontext man befinner sig – utifrån vad evidensen i stort kan säga. Praktiken behöver ta beslut också utifrån sin praktiknära kunskap och beprövade erfarenhet.

”…hur vi än vrider och vänder på det så är det ju vi människor som står där och måste göra bedömningarna… det är inte alla som håller med om det, utan ibland vill vi trolla bort människan” – Anette Jahnke, tidigare poddblogg

Som lärare eller förskollärare behöver man fatta hundratals moraliskt signifikanta beslut varje dag. Beslut som spelar stor roll för andra människor. Att inte fatta beslut för att man inte har ett fullständigt beslutsunderlag är i allmänhet ingen option. Om det man gör idag fungerar väldigt bra kanske man inte behöver ändra så mycket, men vara vaken för förändringar över tid. Men om det nu är så att det inte funkar – då måste man ju ändra något för att få andra resultat än de man har idag. Och det behöver förstås vara såväl evidens- som datainformerat.

”Så vi vände och vred på det hela lite och började prata väldigt mycket mer närvaro. Även i statistik och sa att det är närvarosiffror vi tittar på och jobbar mot. Att få fler elever att ha högre närvaro hos oss, för det hos oss man vill vara.” – Lisa Björling, tidigare poddblogg

En grundförutsättning för att undervisning ska vara framgångsrik är förstås att eleven kommer till skolan och deltar i det som erbjuds. Att antalet elever som av olika skäl blir skolavstående ökar är en trend som behöver vändas. Här behöver vi vässa tidiga insatser såväl i att öka positiva upplevelser i och av skolan, fånga upp tidiga tecken och då sätta in konkreta insatser och inte enbart lägga krut på frånvarosystem som rapporterar pinnar när det redan blivit faktiskt frånvaro som beteendemässigt börjat förstärkas och etableras. Haken idag till skillnad från tidigare är att det även kan finnas positiv förstärkning hemmavid i form av skärmar designade till att locka fram dopamin. Vi behöver kunna diskutera skolsystemets utformning och hur vi får med eleverna på tåget, tillsammans. Möten bör tas i så tidigt skede som möjligt, då varje möte där frånvaron eskalerat tar ännu mera resurser i anspråk.

”Tidiga insatser är speciellt viktiga inte bara för att både lindra och förebygga lidande, utan det är också för att faktiskt se till att vi inte bränner våra resurser i ett sent skede i arbetet.” – Petri Partanen

En del i arbetet handlar förstås om att göra undervisningen meningsfull och begriplig. Här tänker jag utifrån min konkreta lärarerfarenhet och elevers återkoppling även nu långt i efterhand att delaktighet och att nyfiket få vara med och utforska sin omvärld ofta torde vara en god början. Jag tror verkligen inte vi ska ducka för frågor om ”Varför?” utan snarare uppmuntra och utmana dessa. Barn kan resonera, vill resonera, behöver resonera – och blir lätt hungriga på att få lära sig mer fakta och begrepp för att det underlättar den egna förståelsen av omvärlden än att bara göra det ”därför”.

”Barn kan faktiskt resonera redan i förskolan. Vi. Det är ju så, men allting är ju också en fråga vad menar vi med begreppet resonera och hur bryter vi ner det och definierar det?” – Petri Partanen

Vad menar vi med begreppet resonera och hur bryter vi ner det och definierar det? Det sägs att vi ställer för mycket krav på avancerade resonemang hos eleverna i de yngre åldrarna. Petri har benat i frågan länge lutandes mot vad forskningen egentligen säger – och mycket verkar grunda sig i ett slags missförstånd. Det engelska ordet reasoning och det svenska ordet resonemang står för olika saker. Att föra resonemang i svensk kontext handlar om att visa att du kan resonera, en prestation att producera. ”Reasoning” är snarare en kognitiv process som man i den kognitionspsykologiska och pedagogiskpsykologiska forskningen ofta kallar för elaboration. Det handlar snarare om att fundera kring likheter, skillnader, reflektera om orsak och verkan. Och det är någonting annat än att redovisa ett resonemang för att betygsättas och bedömas utifrån produkten. Här finns en hel del forskning kring just det här med elaboration som visar på att det är viktigt att vi lär och tränar eleverna att reflektera djupt tänkande kring likheter och skillnader.

”Det är sådant barn gör i förskolan redan i i den goda förskolepedagogiken. Men man anpassar det givetvis utifrån barnen och elevernas kognitiva nivå.” – Petri Partanen

Slutligen några ord från Petris blogg, publicerad efter vårt samtal:

”Så innebär evidensbaserat professionellt beslutsfattande i hög grad om att föra nyanserade resonemang och utveckla professionell känslighet för komplexitet. Den som tillämpar evidens oreflekterat och onyanserat riskerar liksom den som kategoriskt avvisar evidens att skada klienten/barnen/eleverna, individuellt och på gruppnivå. …

… Vi kan bättre.” – Petri Partanen, på bloggen

Så tänker jag också. Liksom att tillsammans kommer vi längre!

Magnus Blixt
Magnus Blixt

Blixt Belyser är en blogg som omvärldsbevakar och reflekterar över skola, lärande och utveckling i stort och smått, högt och lågt.

Magnus Blixt har en gedigen bakgrund som lärare, skolledare och verksamhetsutvecklare inom tillgänglig lärmiljö. Nu arbetar han som Customer Success Manager på Haldor och hjälper våra kunder att komma i gång och få ut så mycket som möjligt av våra tjänster.

Fördjupning för dig som är nyfiken