Hjälp, jag hinner inte med mig! Känner du igen dig? Lyssna på ett viktigt och tankeväckande samtal med Jennie Wilson, lärare och coach, som gick från att stressa för att hinna hjälpa alla elever till att skapa arbetsro för henne och eleverna tack vare elevsamarbete och gemensamt lärande.

I ett poddsamtal med Magnus Blixt delar Jennie Wilson sina erfarenheter och bjuder på konkreta tips på hur du kan komma igång med kooperativt lärande redan imorgon. Lyssna på deras samtal, läs Magnus reflektioner och följ fördjupningslänkarna!

”På utbildningen hade vi pratat mycket om Vygotsky, samarbete och sådana saker men när jag väl stod där inför eleverna blev det inte som tänkt, jag gick snabbt över till att säga ’stopp, tyst, sitt ner’, delandes ut papper efter papper för att de skulle ha något att göra medan jag sprang från hand till hand utan att hinna hjälpa alla, samtidigt som både de och jag inte mådde bra.” – Jennie Wilson

Någon mer som känner igen sig på den? För 22 år sedan skrev jag själv en handbok för lärare med titel ”Välkommen till verkligheten” utifrån just att mötet med verkligheten inte alls rimmade med föreställningar, trots god praktik. Metodik och didaktik är helt enkelt både svårt och komplext – vilket fler borde visa förståelse och respekt för.

”Det finns enkla lösningar på komplexa problem, men de är alltid fel.” – Martin Bieber

Men hur kan man då göra för att bli mer nöjd med sig själv och sin undervisning? Jennie prövade mer eller mindre desperat konkreta verktyg utifrån ”cooperative learning” samtidigt som hon läste på tillsammans med en kollega som provade i sin klass. Efter att ha sett hur väl det fungerade har hon inte kunnat sluta, och arbetar nu med att lära lärare metoder och förhållningssätt – så att de kan fortsätta arbeta som lärare och ha elever som både mår bättre och lär sig mer. Det handlar inte om någon enkel silverkula eller metod med stort M, men en konkret verktygslåda att plocka bland och utforska. Och det med start redan idag eller möjligen imorgon, tillsammans med eleverna, något litet enkelt steg för att sedan slipa på nästa och nästa.

”…det är det som är så spännande med läraryrket, att man utvecklas hela tiden och hittar nya sätt och jobbar på nya metoder. Men också så får man ju nya elever som behöver olika saker. Så även om man har någonting man tror funkar får man en ny elevgrupp. Där får man göra på ett annat sätt.” – Jennie Wilson

När Jennie och hennes kollega började testa några små saker i sin undervisning märkte de direkt att de var något viktigt och intressant på spåren. Det var inget magiskt trollspö som gjorde det perfekt på en gång, men något som verkligen – verkligen – förändrade tillvaron för både dem och eleverna på ganska kort tid ändå.  Eleverna blev mer delaktiga i undervisningen, och fick syn på varandra på helt nya och mer positiva sätt såsom varandes resurser för varandra, samtidigt som de konkreta resultaten senare också följde på nationella prov. Kollegorna började läsa in sig parallellt med gemensamt undersökande av det konkreta, vilket också fick göras olika i de två olika klasserna – varje elevgrupp är ju unik, liksom varje lärare.

”Den här ständiga förändringen tror jag är någonting som vi ibland kan vara lite rädda för, men som egentligen är någonting som är positivt att vi kan förändra saker om det inte fungerar som vi vill. För mig är det liksom en möjlighet och en positiv sak.” – Jennie Wilson

Om vi hade de resultat vi önskade och världen aldrig förändrades hade vi inte behövt förändra något. Så länge det inte är så har vi knappast något val, mer än bestämma hur vi väljer att förhålla oss till det faktum att vi har just den möjligheten och makten. Man vill ju lyckas som lärare och har rätt att få må bra på jobbet – men har förstås ett ansvar att göra och pröva det man kan, här är arbetsmiljölagen tydlig.

”Om vi inte förändrar något, så lär ju ingenting heller förändras.”

Konkret handlar det om att lära och träna eleverna i strategier för samarbete – men att göra det i arbetet, i ämnet och utifrån ämnets syfte, genom gemensamt tänkande och språkande kring ämnet och det som ska läras in. Det är inget man gör på en enskild temadag utan något man tar i vardagen. Och man gör det i lagom små steg – men steg måste man ta, om man ska komma någon vart! Att elever skulle lära sig mer när de sitter still och tyst räcker upp handen i väntan på läraren jämfört med när de är aktiva producenter tillsammans hoppas jag ingen längre tror på.

”… eleverna är ju människor. De har både liksom hjärnan och hjärtat. De har massa känslor, massa tankar, massa erfarenheter. Det händer massa hemma. Det händer massa mellan kompisarna om jag ska kunna både leda och styra och också lära ut så måste jag ha goda relationer med mina elever och jag. Jag måste jobba med både det sociala och kunskaperna samtidigt” – Jennie Wilson

Det finns ju en konkret anledning till att kapitel 1 & 2 i läroplanen är just en kappa runt kursplanerna istället för att ha blivit ett ämne typ ”Livskunskap” en gång i veckan. Om skola enbart skulle handla om att lyssna på något och sedan jobba självständigt, analogt eller digitalt, hade ju eleverna lika gärna kunnat vara hemma och få det gjort – men det finns ju andra möjligheter och förutsättningar i skolan för att se och arbeta med hela människan, samtidigt. Och framförallt arbeta tillsammans och lära och träna att arbeta tillsammans, i ett lärande!

”Det är ju en sån stor del av att vara människa också att kunna hantera andra människor och vi behöver andra människor. Elever skulle inte må bra av att sitta ensamma hemma varje dag med en dator bara utan vi behöver den sociala och gemenskapsdelen också”- Jennie Wilson

Hur gör man då för att komma igång? Det går förstås att läsa på hur mycket som helst, och gå flera utbildningar. Men det är också möjligt att börja med något litet redan idag eller senast imorgon – risken med att vänta till ”senare” är att det aldrig bli gjort. Bättre då att som kloka David i tidigare poddblogginlägg sa:

”Gör något idag som ditt framtida jag kommer att tacka dig för” – David Larsson Heidenblad

Börja exempelvis med att be eleverna vända sig mot grannen och antingen säga något uppskattande om att de är där, så de checkar in i rummet och med varandra, eller be dem tänka (och kanske anteckna, bra sätt att tänka och därmed senare även kunna minnas, enligt Anna Tebelius Bodin) runt några bilder du visar om det ni ska arbeta med – först ensamma, sedan i par och slutligen tillsammans. Analogt eller digitalt, eller varför inte digilogt. På så sätt är alla där i undervisningen, inte bara fysiskt. De första minuterna av en lektion sätts liksom en ram och grund. Kommer jag få vara aktiv? Vill jag vara här? Vill de andra att jag ska vara här? Är min lärare intresserad? Får man vara nyfiken?

”I de här små mötena, det jag vill skapa det är ju den här nyfikenheten för varandra. Jag vill att eleverna ska vara nyfikna på vad andra tycker och tänker.” – Jennie Wilson

Att avsluta en lektion med att de får vända sig två och två mot varandra och berätta om något de lärt sig under lektionen och sedan kanske samla in det analogt eller digitalt ger såväl dem som dig erfarenhetsvis väldigt mycket utan att det tar någon tid. Och att mot slutet återknyta och i minnet återuppväcka vad man gjort och lärt tidigare vet vi är ett sätt att befästa kunskap. I alla fall om vi ska bygga vår undervisning på kognitionsvetenskapens grund.

För vad är egentligen målet med skolan? Att både vi och eleverna ska må bra och – som en del i det – få njuta av vårt egna och gemensamma lärande. Man kan ju även utgå från kapitel 1 i Läroplanen, exempelvis:

”Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.” – Lgr22 & Lgy22

Ett väldigt konkret och tämligen utvärderingsbart mål för en skoldag torde i alla fall vara:

”… att eleverna vill komma tillbaks till skolan imorgon med, för att få lära sig mer…” – Peter Bragner, grundskoledirektör

Att ha som utgångspunkt ”Vi vill varandra väl, vi gör varandra bra” tog Pia Sundhages fotbollslag till VM och fungerar även i skolan om vi tänker att vi lär bäst tillsammans. Det finns konkreta metoder för att komma dit, och det är helt klart värt det. Och det gäller förstås inte enbart i arbetet med eleverna, utan även när vi ska lära saker i kollegiet eller rektorsgruppen. Är vi nyfikna på varandra och varandras tänkande? Ser vi varandra som resurser med kompetens att bidra? Vill vi sitta tysta och bli fyllda av någon annan, eller lär vi oss bäst när vi är aktiva tillsammans?

”Får vi elever som vill komma till skolan för att lära sig tillsammans. Så det blir bättre för både dem och för lärarna? Ja, det är ju svårslaget tänker jag.” – Magnus Blixt

Tillsammans kommer vi längre!

Magnus Blixt
Magnus Blixt

Blixt Belyser är en blogg som omvärldsbevakar och reflekterar över skola, lärande och utveckling i stort och smått, högt och lågt.

Magnus Blixt har en gedigen bakgrund som lärare, skolledare och verksamhetsutvecklare inom tillgänglig lärmiljö. Nu arbetar han som Customer Success Manager på Haldor och hjälper våra kunder att komma i gång och få ut så mycket som möjligt av våra tjänster.

Fördjupning