Ett blogginlägg inspirerat av ett samtal med Lena-Maria Öberg, docent på Mittuniversitetet, och en rapport hon nyligen publicerat om upplevda värden av digitala verktyg i grundskolan. Här är mina tankar utifrån vårt samtal och om du är nyfiken kan du se hela det inspelade samtalet med Lena-Maria nedan.

”Människan har genom alla tider uppfunnit redskap som hjälper henne att bearbeta och förhålla sig till sin omvärld. Vi står, med andra ord, inte i direkt och otolkad kontakt med vår omvärld utan vi har redskap runtom oss som medierar verkligheten till oss. Samtidigt som vi nyttjar dessa redskap förändrar de våra möjligheter att varsebli vår omvärld. När vi använder en kikare kan vi se saker på långt håll som vi aldrig skulle kunna se med enbart våra ögon”– Elin Jönsson & Elisabet Jonsved, ur boken Digitala didaktiska dilemman.

Digitalisering har måhända inget värde i sig, men rätt utförd kan den absolut skapa stort värde för många – inte minst i en värld med begränsade resurser och stora behov. Liksom en hel del frustration på vägen, vilket alla paradigmskiften och allt lärande alltid gjort, gör och alltid kommer att göra.

Digitisering däremot har inget större värde om den inte görs tillsammans med en mer eller mindre genomtänkt och implementerad digitalisering. Att bara flytta det man tidigare gjort analogt i den fysiska världen in till en digital motsvarighet skapar helt enkelt i sig inget större värde. Eller ännu värre – fortsätta göra det man gör analogt precis på samma sätt som tidigare men dessutom ovanpå det göra eller föra in det digitalt.

Men om man med hjälp av digitalisering börjar se på sina processer, vanor, beteenden och delvis gör samma saker på andra sätt redan från start, delvis helt andra saker som nu blivit möjliga och därmed får till en digital transformation med andra effekter så kan mycket hända. Mycket gott, men också en del ont – om man gör det fel. Vilket också var ett tema för Edcamp Datadriven Skola som gav goda tankespjärn i sedvanlig synkronicitet med mitt och docent Lena-Maria Öbergs samtal.

Initialt jobbigt med förändring

”Ju mer vi använder olika typer av verktyg, desto mer van och desto mer medveten och desto lättare blir det att fatta beslut att det här är en bra situation att använda det här verktyget, istället för att kanske tänka att allt ska vara digitalt, eller allt borde vara online eller i …”- Lena-Maria Öberg

Vårt samtal fick en extra dimension när jag lyssnade på Patrik Hadenius i Spanarna om ”datorernas tyranni” – som började i det nattsvarta men till sist ändå konstaterade att det visst finns en och annan poäng med digitalisering även om det ofta känns initialt jobbigt (ja, även jag tycker jag är en bättre förare än min bil påstår, men den har nog rätt ändå…).

Samma sak med Filosofiska rummet på temat ”En bedövande bekvämlighet”, där Anders Ekström, Melina Tsapos och Sigrid Combüchen. som jag uppfattade det, började i änden ”jag borde kanske verkligen öva upp en bättre handstil och skriva mer för hand…”. Men efter en stunds samtal mer landade de i att det på det hela nog ändå inte var rätt fokus, utan att det finns möjligheter framåt även med andra verktyg: ”jag tror vi lär oss att anpassa oss till det, jag tror faktiskt inte det är en så dålig sak egentligen, vi sparar ju så otroligt mycket tid… man frigör processkraft som är positivt… det är ju bara i väldigt abstrakta situationer som det är ett problem…”

Hur får vi kvalitet av det vi har?

Med det sagt står jag inte för att digitaliseringen kommer lösa alla problem, eller att all undervisning ska göras digital – tvärtom! Läroplanen är väldigt tydlig i att eleverna både ska arbeta analogt och digitalt.

Frågan är snarare vad vi gör av det vi har och hur vi får kvalitet av det vi har? Mer forskning behöver göras samtidigt som samhället anpassar sig efter nya förutsättningar – där det informerade beslutet om vilka och hur olika verktyg ska nyttjas blir centralt. Men då utifrån att man faktiskt nyfiket provat, funderat, undersökt, testat och erfarit än bara hållit fast vid gamla sanningar – vilka ju fortfarande kan vara sanna, men kanske inte rymmer hela sanningen längre.

Personligen tillhör jag ju generationen som upplevt att internet kom (efter FidoNet), men dagens unga har aldrig upplevt en värld förutan. Jag nöjer mig i allmänhet med en skärm i taget, mina tonåringar förstår inte varför de inte ska ha två (och uppenbarligen verkar det ju utifrån deras resultat funka för dem, även om det inte gör det för mig).

”Det går att göra saker. Det går verkligen att förbättra detta. Vi är inte nödvändigtvis på slutet. Sen exakt vad, det tror jag inte vi kan eller ska avslöja här eller bestämma att vi vet. Vi måste ha ett samtal om det!” – Anders Ekström, filosofiska rummet

Jag kan inte annat än instämma – tillsammans kommer vi längre!

Magnus Blixt
Magnus Blixt

Blixt Belyser är en blogg som omvärldsbevakar och reflekterar över skola, lärande och utveckling i stort och smått, högt och lågt.

Magnus Blixt har en gedigen bakgrund som lärare, skolledare och verksamhetsutvecklare inom tillgänglig lärmiljö. Nu arbetar han som Customer Success Manager på Haldor och hjälper våra kunder att komma i gång och få ut så mycket som möjligt av våra tjänster.