Hur kommer det sig att vi hamnar i skitsystem, trots kunskap och goda intentioner? I mitt samtal med Jonas Söderström, författare till boken Jävla skitsystem!, fördjupar vi oss i hur sättet vi organiserar, styr och lär (eller inte lär..) gör att problemen lever vidare. Lyssna på samtalet, läs mina reflektioner och följ fördjupningslänkarna!

”Vad vi inte behöver göra egentligen är att förenkla administration, det vi behöver göra är att reducera administration. Behöver ta bort.” – Jonas Söderström

Boken ”Jävla Skitystem!” fick redan när den kom i sin första upplaga välförtjänt uppmärksamhet. Precis som jag hamnade Jonas i föreläsarträsket som ny författare. Vi känner båda igen reaktionen från åhörare:

”När jag sen var ute och föreläste väldigt mycket så kom ju folk fram till mig och sa att liksom ’tack nu förstår jag att det inte är mig det är fel på.’” – Jonas Söderström

Efter några år tänkte Jonas uppdatera boken med några nya exempel och lite uppdaterade siffror, men då kom mer åhörarrespons av typen ”Vi har förstått att det är ett problem, men vad ska vi göra åt det?”. Vilket naturligtvis är viktigare än att bara konstatera att det finns ett problem och hoppas/tänka att hela ansvaret för det framförallt skulle ligga på Någon Annan. Möjligheterna för förändring stannar ju tyvärr ofta precis där och då. Jonas insåg att han behövde uppdatera nya upplagor genom att lägga till förslag på lösningar vilket även gjort den senaste upplagan nästan dubbelt så tjock som den första.

”Man kunde ju hoppas att boken var helt inaktuell vid det här laget, men tyvärr är det ju så att det liksom skrivs nya kapitel nästan varje vecka och månad här.” -Jonas Söderström

Det kanske mest märkliga av allt är att det ju finns tämligen gott om såväl evidens- som erfarenhetsbaserad kunskap om UX (användarupplevelse), UI (användargränssnitt), Användarcentrerad Utveckling, för att inte tala om Implementering – men ändå så blir eller snarare görs det ofta ändå fel när goda intentioner möter praktik och verksamhet.

”Vi vet ju hur det borde göras, alltså den svåra frågan varför det inte sker eller varför det sker alltför sällan eller varför det fortfarande är fall när det inte görs?” – Jonas Söderström

Felet går däremot inte att hitta i ett enskilt led då det har flera sammanlänkade orsaker som behöver olika åtgärder hos olika verksamheter. Delar av tech-industrin behöver släppa gamla system och sluta försöka sminka grisen, samtidigt som beställarledet behöver tydligare och framförallt bättre krav på användarcentrerade funktionella lösningar och faktisk innovation.

”Det är okej att göra fel, men inte ok att inte lära sig av sina misstag” – skylt i mitt klassrum på den tid jag var klasslärare

I samtalet lyfter Jonas ett organisatoriskt problem i svensk skola och svensk förvaltning att många förändringsprojekt i praktiken drivs av chefer på mellanhög nivå. Chefer på de här befattningarna stannar i snitt tre år på en sådan utsatt position och sen kommer det någon ny som inte känner ansvar för att det som gjorts tidigare också får implementeras ordentligt så att det faktiskt kan börja ge någon konkret effekt. Istället för att nyfiket lära av det som finns och gjorts vill man ”titta framåt” och verkar tänka att det nu är dags att sätta lite egen prägel verksamheten med någon ny ”bright shiny thing” som kommit upp. Det tidigare projektet somnar in, ett nytt dras igång och lagom tills att det ska implementeras så upprepas det hela. Med följd att organisationen blir alltmer förändringstrött, för man vet ju att det snart kommer något nytt och risken finns att man inte kommer gå i mål denna gång heller – så varför engagera sig? Långsiktighet och lärande, någon?

”Man önskar ju att fler verksamheter skulle lära sig av detta så att säga, men det mer organiserade lärandet inom den här typen av digitaliseringsprojekt existerar ju inte. Vi har inga haverikommissionen som analyserar varför saker gick snett. Det går snett och vi har ingen så att säga systematisk återhämtning av kunskaper om saker som faktiskt har gått bra.” – Jonas Söderström

Med tanke på hur komplex tillvaron i skolan faktiskt är så är behovet av ett systematiskt lärande och utveckling över tid mycket stort – på alla nivåer. Undervisning är en i sanning komplex process och kommer därför inte heller kunna lösas eller bistås med hjälp av något superenkelt system – men det som nyttjas ska förstås vara så användarvänligt som det bara är möjligt. Det går inte heller att förenkla skola som system hur långt som helst. Men från idén om ett enkelt system för allt till att ha 30 olika system för alla möjliga små saker och den ökning av komplexitet som man då står inför gör att det är inte finns några genvägar. I frånvaro av systematiskt lärande får vi återkommande haverier och en allmän känsla av att det inte är möjligt att få ihop tillvaron. Men lika lite som elever vilka kämpar med att lära sig mer avancerade och komplexa samband tillåts ge upp bara för att det är svårt får vi ge upp bara för att det är svårt. För den komplexa skolan behöver också få tillgång till komplexa system som faktiskt stödjer verksamhetens kärnprocesser bättre än idag.

Kan vi då hitta en sorts medelväg att hitta goda, fokuserade och de facto stödjande komponenter som kan kommunicera med varandra, där man kan bygga på steg för steg med full kontroll på hållbar datafångst? System som fungerar tillsammans med varandra, men samtidigt lyfter utveckling och innovation oberoende av varandra – med den aktuella användaren i fokus?

”Vi behöver ett nytt system. Vi måste ändå börja med: Vad ska du göra, vad ska du göra bättre än idag?” – Jonas Söderström

När det kommer till UX – användarupplevelse – så måste man sitta med de riktiga användarna. Det är inte mellancheferna som ska utvärdera utan det är lärare respektive administratörer, elevhälsa och skolledare – som alla har olika behov och förutsättningar och därför behöver olika system, vilka ändå måste prata med varandra och sömlöst utbyta information med varandra.

Framför allt borde man kanske utvärdera systemet man tänker för undervisning tillsammans med eleverna – de är trots allt de som är flest och de som verkligen behöver ett system som stödjer just skolans huvudprocess undervisning. Ett system som verkligen stödjer eleverna i sitt lärande blir förstås samtidigt ett system som kraftfullt stödjer lärarna i sitt uppdrag! Kan det dessutom utan dubbelarbete ge data till såväl lärare som skolledning, elevhälsa och huvudman kan det nyttjas till datadriven utveckling och lärande kring just lärande och undervisning. Men om vi håller oss kvar vid eleverna så släppte Elevernas Riksförbund i höstas en superviktig rapport om hur illa det faktiskt ser ut – och vad som kan och bör göras framåt (se fördjupningslänkar nedan):

  • ”Elevernas digitala lärmiljö” – med 15 viktiga insikter framåt
  • Konkret material för utvärdering (mall för kartläggning av elevernas lärmiljö)
  • Mall för skoluppgifter (för lärare att skapa tydliga och inkluderande uppgifter)
  • Guide för huvudmän – att ställa rätt frågor

Denna rapport jackade samtidigt mycket väl in i den guide vi i branschföreningens CSM-nätverk arbetat fram parallellt utifrån grundad erfarenhet med titel ”Att komma igång med Edtech”:

  • Förutsättningar & Förväntningar
  • Digitalt ekosystem?
  • Tio tips – innan / under /efter
  • Fallgropar

Nu ska branschföreningen även ta oss an en uppdatering av tidigare guide ”Att köpa edtech” (se fördjupningslänkar nedan). Även om branschen tar sin del av ansvaret att skapa, innovera och förvalta bra system så hjälper inte det om antingen upphandlingskompetens eller implementeringskompetens saknas! Erfarenheter och forskning finns det gott om, men tyvärr sämre av goda exempel där detta också nyttjats konkret i praktik.

Ofta nog verkar man inte ha lärare och elever som utgångspunkt i upphandling, utan snarare något av ”vi måste ha ett nytt system, en ny tjänst, bara-för-att eller för att upphandlingsregler säger så”. Det kan naturligtvis vara legitimt. Men det riskerar förstås att gå snett om man börjar med det som utgångspunkt.

”Ofta är ju tyvärr många upphandlingar mer av: ’Vi har det här idag. Vi ska allt det på samma sätt, plus de här tio sakerna vi har kommit på’.” – Magnus Blixt i samtalet

Det är ju typiskt att det läggs till och läggs till och läggs till. Utan att något tas bort och utan att inse att kärnan – undervisningen – kommer allt längre bort från synfältet. Om den ens finns med där, ibland ser vi ett närmast fullt fokus på det administrativa även om upphandlingen sägs gälla lärportal. Märkunderligt!

”Om man gjorde ordentlig känns research i de här fallen så skulle man ju åtminstone ha en bättre chans att hitta de saker som verkligen är nödvändiga och sånt där, då var det vore bra här.” – Jonas Söderström

Jonas berättar om ett framgångsrikt och tidigt utvecklingsprojekt från polisen, där man började i det lilla och verksamhetsnära:

”Vad de då gjorde var i princip att fråga poliser på gatan:  ’Vad är ert mest påträngande akuta problem där?’” – Jonas Söderström

Ett akut problem för polisen på gatan var att inringda slagningar på misstänkta bilar ofta tog så lång tid att både bil och förare försvunnit långt utanför synhåll när man väl fick fram data att man borde ha ingripit. Man gjorde så en första mobilapplikation som automatiskt slog i flera register samtidigt. Sedan testade man den i skarpt läge med ett fåtal engagerade användare.

”’Det här är det bästa sen skivat bröd’ när de när de testar det på en, på två poliser. Sen testas det på tio poliser och sen testar du på några fler poliser…” – Jonas Söderström

I dag har alla nya polisbilar kameror som automatiskt scannar av omgivningen och fångar upp alla bilar, istället för att poliser ska sitta i telefonkö och vänta medan andra operatörer slår i olika register. En tydlig vinst av innovation utifrån användaren, i ett system för skarpt läge i vardagen. Med start i uttryckta behov. Och med en konkret effektivisering – mer pang för samma peng, mer tid för polisen på gatan göra sitt jobb.

Det finns väldigt gott om goda intentioner där ute, men vi behöver samtidigt se upp så vi inte skapar halmstrået som knäcker kamelens rygg. Eller fyller på med sådant som inte självklart gör mer nytta vare sig på kort eller lång sikt, bara för att det är möjligt.

”’Vi ska förenkla administration’.
Låter ädelt, men om man bara förenklar administrationen som händer då det är att man skapar utrymme för ännu mer administration. Det är ungefär som om man breddar motorvägen, så  blir det mer trafik för att det finns fler som vill köra där.”- Jonas Söderström

Det gäller att ha karta och kompass – men man tjänar också på att planera sin rutt och se till att det finns vägar och energipåfyllning där man tänkt köra. Om man är fler som ska köra bör man i stora drag vara överens och ska man leda en karavan behöver man ha gjort spelreglerna tydliga – så färden blir begriplig, hanterlig och tillgänglig för var och en. Här behöver man fundera över vilka stödsystem man har och vilka vinster man kan ha av att faktiskt nyttja dem som de är tänkta – vad behöver vara lika och vad behöver inte vara det?

  • Hur blir det för eleven?
  • Hur blir det för varje lärare, som står där längst ut i klassrummet?
  • Hur blir det för läraren när det är dags att sätta betyg eller omdöme?

Är stresspåslaget som kommer med betygssättning naturgivet eller en konsekvens av ett system som inte stödjer huvudprocessen, antingen för att det faktiskt inte gör det – eller för att man inte nyttjar det på ett rimligt sätt? För att man inte ännu kan, vill, vågar, orkar, förstår?

”Det finns naturligtvis enkla lösningar på komplexa problem, men de är ju alltid fel. Så vi måste kanske erkänna att det är en komplexitet, för då kan vi då kan vi angripa den på ett vettigt sätt om vi inte låtsas som det är enkelt då.” – Magnus Blixt

Men med det sagt får vi förstås försöka göra idag vad vi kan för att underlätta för våra framtida jag. I samtalet berättar jag om ett kvartsamtal med supporten (vi erbjuder alla användare det) där en lärare uttryckte förvåning över att alla kollegor var så väldigt stressade i betygstider ”allt finns ju på plats i omdömesmodulen”. Men hon insåg sen att de nog inte hade skapat – och följt – samma struktur för planering, bedömning, omdöme och betyg som hon hade, utifrån rekommendationer i öppen onlineutbildning. Beslutet om att få det lugnt i december fattades för hennes del i augusti och genomfördes sedan konsekvent hela vägen fram utifrån föreslagen väg. Men det kräver både insikt och uthållighet – och framförallt ett förändrat beteende där man även funderat över både vad man ska börja göra, fortsätta göra men också sluta göra.

”Om man svarvar hjulaxlar till tåg eller cylindrar till kärnkraftverk eller någonting sånt där va? Då kan man inte sluta när de är liksom halvfyrkantiga utan man fortsätter tills det blivit rätt. I offentlig sektor där har man ett projekt och när projektet är slut så är budgeten slut och då kan man inte fortsätta” – Jonas Söderström

När det kommer till system så behöver vi inse att man inte får låta dumsnålheten bedra visheten. Det måste avsättas tillräckliga resurser för

  • konkret behovsfångst – hos de reella användarna
  • konkreta tester och utprovningar, utifrån behov
  • tid och kraft för implementering
  • följa upp förändrade beteenden – ”vad ska vi (sluta) göra?”
  • uppföljning och utvärdering – lärdomar framåt

”Det som dagens ledare inte har förstått är vidden av den ökande komplexiteten och hur det faktiskt påverkar både tid och kostnader för att göra vettiga saker idag. Det är liksom nästa korståg tror jag, folk från vissa är rädd att väcka förståelse kring det den delen.” – Jonas Söderström

Förståelse och tillsammansarbete – då kan vi komma riktigt långt, tillsammans!

Magnus Blixt
Magnus Blixt

Blixt Belyser är en blogg som omvärldsbevakar och reflekterar över skola, lärande och utveckling i stort och smått, högt och lågt.

Magnus Blixt har en gedigen bakgrund som lärare, skolledare och verksamhetsutvecklare inom tillgänglig lärmiljö. Nu arbetar han som Customer Success Manager på Haldor och hjälper våra kunder att komma i gång och få ut så mycket som möjligt av våra tjänster.

Fördjupning för dig som är nyfiken