Ett nyfiket och utforskande samtal med Emma Rosén, verksamhetsutvecklare på ATEA med fokus på Digitala Nationella Prov när det gäller pedagogiska och organisatoriska aspekter. Lyssna på samtalet, läs mina reflektioner och följ fördjupningslänkar!

Vi är inte i skolan för att visa vad vi kan, utan för att träna och lära. De prov vi genomför måste ha som mål att på olika sätt bidra till detta lärande.

De digitala nationella proven i sig är inget som vare sig jag eller Emma i sig går igång på, däremot kan de – med rätt organisering och utförande i den faktiska praktiken – tänkas bli en hävstång för

  • ökad likvärdighet – för enskild elev och skolsystemet i helhet
  • ökad rättssäkerhet för både den enskilda eleven och skolsystemet som sådant
  • inbyggda stöd och anpassningar för de elever som behöver och har rätt till kompensatoriska hjälpmedel
  • formativ information till lärare hur och vad man behöver skruva i sin undervisning
  • kollegialitet bland annat genom gemensam rättning och underlag för viktiga samtal
  • central och mer eller mindre automatisk rättning och datainsamling
  • smidighet och effektivitet – låta lärare vara lärare, fokus undervisning

De borde väl ha varit digitala för länge sedan? … Det är så elever visar sina kunskaper i vanliga fall idag. Vi hoppar fram i samtiden, detta är inget framtidskliv. I Norge har de länge varit digitala…

För en lärare och elev som idag arbetar digitalt (där det passar sig – jag har aldrig någonsin sett en lärare som enbart och bara arbetar digitalt och anser det inte vara vare sig troligt eller eftersträvansvärt, utan efterfrågar alltid en medveten mix utifrån professionella pedagogiska överväganden) lär inte de digitala nationella proven innebära några större utmaningar. Men däremot för de som ännu inte gör det alls, oavsett orsak. Risken blir då att det som bedöms snarare blir digital kompetens än det som faktiskt ska bedömas – men även tvärtom för elever som självklart arbetar digitalt helt plötsligt ska skriva långa texter med penna och papper. Samtliga elever har enligt läroplanen självklart rätt till att lära och träna digital kompetens, där har skolan ett uppenbart kompensatoriskt uppdrag.

Vi behöver som profession, huvudman, stat och samhälle göra vad vi kan för att säkerställa att bedömningar avspeglar det som faktiskt ska bedömas så träffsäkert som möjligt. Digitala prov är lätta att avpersonifiera liksom att rätta ”centralt” – och kommer inte lika lätt på avvägar som dagens nationella prov vilka nästan alltid läckt ut innan de ska göras. Det blir alltså en bra mycket smidigare apparat kring de nationella proven när de blir digitala än idag. För att inte tala om alla träd som sparas.

Digitala prov kan verkligen göra skillnad i likvärdighet och rättssäkerhet. Både jag och Emma har konkreta erfarenheter av att när elevers texter presenteras digitalt ges en del elever en mer relevant bedömning än när de tidigare presenterades på papper i och med att fokus lättare hålls på innehåll mer än form. Jag personligen som inte skrivit för hand de senaste 25 åren har också ändrat min skrivprocess utifrån att det är lätt att sudda, redigera, bearbeta. Man blir bra på det man tränar, men jag har svårt att se i vilket arbetsliv det skulle vara viktigt att kunna skriva längre texter för hand. Och enligt läroplanen ska vi fostra ”ansvarstagande medborgare”, i vilket jag även läser in ”anställningsbara”…

När det kommer till AI torde det erbjuda gott om såväl möjligheter som utmaningar. Den basala rättningen bör absolut kunna göras med AI-stöd så att lärare får chans att vara lärare, samtidigt som datadriven skolförbättring möjliggörs. Och kan det kanske vara ett bollplank för lärare i sin bedömning? Så att lärare kan fokusera mer på sin undervisning – ensamma och tillsammans.

Den lärare som kan ersättas av en dator, bör ersättas av en dator.  – Prof. Madeleine von Heland, Lärarhögskolan 1994

Är – eller borde – de digitala nationella proven i första hand vara en

  • Teknisk fråga
  • Pedagogisk fråga
  • Organisatorisk fråga
  • Professionell fråga
  • Politisk fråga
  • ?

Och hur påverkar de egentligen den enskilda eleven, läraren, skolan, huvudmannen? Hur påverkar de oss medborgare, staten, samhället? På kort och på lång sikt? Jag vet inte, men tänker dels att det nog handlar väldigt mycket om hur vi pratar om prov, bedömning och betyg och ser på frågan mer än att det skulle vara svart eller vitt, dels att om vi nu ska ha dem ska de självklart göras digitalt där det går med alla de vinster som det kan innebära på så många plan. Inte minst likvärdigheten och rättssäkerheten, men även utifrån att unga idag självklart lever i en digital tid och skolan inte får göra sig själv obsolet.

I plogens begynnelse fanns det bönder som framhärdade i använda hackan som sitt främsta redskap då den inte krävde någon förändring av vare sig teknik, tanke eller handling. De böndernas barn svalt när det senare blev missväxt och världen omkring dem i grunden hade förändrats utan att de ville erkänna det.

Magnus Blixt
Magnus Blixt

Blixt Belyser är en blogg som omvärldsbevakar och reflekterar över skola, lärande och utveckling i stort och smått, högt och lågt.

Magnus Blixt har en gedigen bakgrund som lärare, skolledare och verksamhetsutvecklare inom tillgänglig lärmiljö. Nu arbetar han som Customer Success Manager på Haldor och hjälper våra kunder att komma i gång och få ut så mycket som möjligt av våra tjänster.

Fördjupning