Vad händer när vi ser på AI som ett sätt att tänka – inte bara som ett nytt verktyg? I mitt samtal med Mikael Wirén, lärare och ansvarig för att skapa Sveriges bästa lärandeupplevelse vid Stockholm Institute of Technology, pratar vi om varför grunden alltid måste vara kunnandet – inte tekniken. Lyssna på samtalet, läs mina reflektioner och följ fördjupningslänkarna!

”Min drivkraft att gå till jobbet varje dag, få vara med om de där tillfällena när det händer…
…då känner jag att jag har lyckats som lärare. När dom går därifrån och säger ’Jag kan inte allt, men jag vet hur jag ska ta reda på det’” – Mikael Wirén

Samtalet hade sin upprinnelse i en initierad diskussion på LinkedIn kring den stora frågan hur vi ska/kan/bör tänka kring AI om vi tar lärande, inlärning  som utgångspunkt. Den landade ungefär i något som:

”Om du använt AI för att lära dig mer – bra!
Om du har använt AI för att lära dig mindre eller slippa lära dig – dåligt!” – Mikael Wirén

Mikael spinner i samtalet vidare på detta, med utgångspunkt i konkret undervisning, hur AI i sig vare sig är ont eller gott. Allt beror på hur vi väljer att nyttja det, vilket i sin tur beror på om och hur vi tillägnat oss kunskap (eller inte):

”Jag ser AI mer som ett verktyg, alltså en död sak som du kan använda till någonting fantastiskt –  om du är duktig på det du gör. Men har man inte grunden, så det kommer ju inte att flyga. Jag är ingen snickare, men jag kan ha en otroligt fin, svindyr och bra hammare och fantastiska verktyg. Men jag kommer aldrig kunna bygga någonting fint. För jag vet inte hur man gör.” – Mikael Wirén

Vi har en mängd olika verktyg i vår palett och skolan ska ge eleverna tillgång till en både djup och bred verktygslåda som de kan ta med sig framåt i livet. De behöver lära sig att nyttja en hammare på ett rimligt rätt sätt, så de i alla fall känner att de kan snickra det mest rudimentära om än kanske inte ett hus – om de nu inte väljer att fördjupa sitt kunnande i just det (ja, mina minnen från slöjdundervisningen är verkligen varierande och jag snickrar hellre än bra, inga hus blir byggda, men jag bidrar med annat och har mycket stor respekt för skickliga snickare).

Samtidigt: en fel utnyttjad hammare kan göra en hel del skada om den inte används för att snickra hus rätt. För att inte tala om den används för att slå i huvudet på folk eller skolans glasrutor. Hammaren i sig är inte ond eller god, men det blir väldigt olika konsekvenser av hur vi väljer att använda den. Vilket i sin tur beror på både vår kompetens, vår insikt och vår intention. Hammaren är ett verktyg bland andra vi behöver förhålla oss till. Ska de alltid vara inlåsta för att de potentiellt är farliga så blir det inte mycket snickrat och då får vi en hel generation som inte fått chansen att upptäcka att det kan finnas något här. Och inte tror vi väl att det skulle räcka att en lärare förevisar hur hammaren ska användas för att barnen ska förstå, de behöver få prova, spika snett, slå sig på tummen, konkret lära sig hantera den.

”Verktyget är i sig ganska dött och platt utan det är ju vem som använder det och vad man har för intention med att använda det som egentligen driver” – Mikael Wirén

För vad är egentligen syftet med skolan? Både som samhälle, profession och individer bör vi faktiskt ställa oss frågan ”Varför Skola?” utifrån att det faktiskt kan finnas ett antal olika, mer eller mindre över tid, giltiga svar. Frågan bör verkligen inte överlämnas helt till politiken utan professionen och dess utövare behöver kliva fram och ta ansvar för sin del av utmejslandet. Och det börjar med start hos var och en, i designen av den konkreta undervisningen av de elever man de facto har framför sig, där de befinner sig, med en tanke om vart de bör vara på väg och vad mitt och vårt bidrag till denna resa kan vara och bli.

”Vad vill jag att mina studerande ska kunna när de går ut genom dörren för min undervisning idag, vad ska dom kunna göra av det som jag har försökt lära ut?” – Mikael Wirén

För det måste ju handla om vad de faktiskt har gjort för ökad kunskapstillväxt, vad de lärt in, inte att de ska få chans att visa vad de redan kan? Tidigare gällde – kanske – att det räckte att det fick visa upp det för att vi skulle veta att de hade lärt sig. Även om examinationsformerna kunde variera, mina elever i Djursholm som var vana vid pappersprov fick även prova på att göra film för att visa sina kunskaper, vilket gjorde stor skillnad för en del av dem.

”Om du skulle göra en film om FN till FN-dagen, kunde du inte göra det om du inte kan ganska mycket om FN” – Magnus Blixt

Med dagens AI kan du dock tämligen enkelt prompta fram en faktabaserad film om FN på ett par minuter även med verktyg som är gratis tillgängliga för eleverna på de egna mobilerna. Precis som tidigare eventuella hemuppgifter lätt kunde skrivas av en förälder, storasyskon – eller t o m köpas på nätet redan när jag gick på gymnasiet på 1900-talet…

”Hur säkerställer vi att faktiskt det är eleven som kan det här? Det är superenkelt, att bara ställa frågan: ’OK, du sa det här i din film/uppsats, hur tänkte du då?’
Är det så måste du ha ägarskap av innehållet.” – Mikael Wirén

Om nu AI skapat filmen, eller texten och eleven trots det kan svara för innehållet, då har eleven tillägnat sig det. Det är förstås helt omöjligt utan att eleven fått brottas med materialet, och verkligen fått tänka efter. Kanske till och med mer jämfört med att bara ha läst in en text ur en bok? Även om generativ AI blivit allt bättre behöver det ju faktakollas – vilket vi för övrigt nog borde göra med ett och annat tryckt läromedel med… För inte finns det väl några bias-fria människor eller läromedelsförfattare, eller?

”AI är inte ett verktyg. Det är ett sätt att tänka. Och om vi inte förstår den skillnaden kommer vi heller inte förstå hur skolan bör förhålla sig till det.” – Pether Wiklander

Jag kan inte förstå varför det skulle vara sämre kvalitet – om eleven kan visa att den faktiskt förstått ämnet och kan tillämpa det. En programmerare kommer utvärderas utifrån hur bra kod han eller hon skriver (och hur lång tid det tar), inte vilka verktyg som använts på vägen. En snickare kommer utvärderas utifrån hur bra hus han bygger (och hur långt tid det tar), inte vilka verktyg som använts på vägen.

Men kanske frågan egentligen handlar om hur vi ser på skolan? Är det i första hand en plats där man förväntas lära sig viktiga saker, eller en plats där man förväntas göra olika uppgifter? Eller en plats man ska få visa vad man redan kan? Eller kanske även förnekas visa vad man redan kan?

Här har vi i skolan en väldigt viktig uppgift att inte bara undervisa i ett ämne, utan även prata om undervisning och skola med våra elever utifrån ”Varför skola?”. Skolplikten respektive CSN räcker knappast som argument för att de långsiktigt ska ägna tillräckligt med tid och kraft, de behöver förstå att skolan är en möjlighet för dem att nå närmare sin potential – förutsatt att den också ger dessa möjligheter. Det vill säga ger möjligheter att komma vidare i sitt lärande och sin utveckling, av såväl kunskaper som värden, från där man är till dit man har möjlighet.

”Jag som lärare kommer få lika mycket betalt oavsett om du lär dig eller inte, men du kommer få olika mycket betalt beroende på om du lär dig eller inte. Det är för dig det här spelar roll. Du är i skolan för din skull, inte för min skull.” – Magnus Blixt

Det sa jag en smula provocerande till mina elever redan på låg- och mellanstadiet. Det var förstås bara delvis sant, det spelade även roll för mig hur det gick för dem – vilket jag också var tydlig med, att jag såg potentialen i dem och inte tänkte ge upp i första taget. Man kommer tämligen långt med engagemang och god undervisningsrelation i att få elever att faktiskt både våga och orka engagera sig i sin inlärning. Men man måste också vara villig att förebilda hur det går till.

”Lärare som lär, har elever som lär.” – Andreas ”Mr Pisa” Schleicher

Olle Bälter, professor KTH, har konkret testat att med hjälp av AI-verktyg skapa en frågebaserad utbildning som fått väldigt goda resultat på vuxna studerande. Med tanke på hur frågvisa sexåringar är, kan man ju undra hur långt man skulle kunna komma om man började tidigare – parallellt med att lära dem ”läsa, skriva, räkna och bete sig”? Kanske skulle det kunna hålla kvar den där nyfikenheten och lusten längre än idag? Piska eller Nyfikenhet – vilken vinner i längden?

Hur gör man då för att förebilda i en tid av AI? Det kan ju verka så stort och så främmande, så långt ifrån skolvardagen…

”Jag skulle säga att man ska börja med att testa. Och slänga sig ut. Lägg en lektion vid en vecka till att ’Vi gör ett empiriskt experiment, vi testar tillsammans. Vad händer om vi slänger in AI i det här?’” – Mikael Wirén

För vad är det värsta som kan hända? Att vi lär oss något – om inget annat ”Det här gick inte som förväntat, men vad lärde vi oss av det till nästa gång” – och då om något har vi förebildat hur det går till när man stöter på motstånd när man försöker lära nytt. Givetvis behöver man ha gjort en rimlig risk- och konsekvensbedömning innan, precis som när man plockar fram en hammare på slöjden eller fritidshemmet. Finns det en gemensam AI-strategi och riktlinjer är det bra (se länk nedan), men det fråntar aldrig den legitimerade lärarens ansvar att utifrån situationen använda sitt professionella omdöme.

”Lärare förbinder sig i sin yrkesutövning ta ansvar inte bara för att eleverna lär, utan också för vad de lär.” – Yrkesetiska riktlinjer, Sveriges Lärare

Ett faktum på bordet är att barn, unga, studerande använder AI idag. Det finns liksom inbyggt i deras telefoner och alla skärmar. Så länge vi inte totalförbjuder dem, och därmed också frånhänder oss de möjligheter – jämte alla utmaningar – de erbjuder. De som lär sig nyttja dem för att skapa sitt egna lärande kommer helt enkelt att kunna komma längre än de som inte får chansen att lära sig.

”…ge mig 100 frågor baserat på Blooms taxonomi. Bara för att kontrollera att jag har förstått det, har jag läst. Sedan vill jag ha flashcards som jag kan öva med.” – Mikael refererar sina barns läxläsning

Skolan har ett kompensatoriskt uppdrag. Här finns ett verktyg som alla elever oavsett varifrån de kommer socioekonomiskt kan nyttja, så länge de har tillgång till någon enhet och internet. En assistent som finns där alla dagar i veckan, alla timmar på dygnet, som kan hjälpa dem att förstå på den nivå de befinner sig. På alla språk. Hur långt som helst. Om de får lära sig hur. Och det är alldeles för viktigt för att lämna till föräldrarnas godtycke/möjligheter/kunskap!

”Det vi lär oss av den trygga föräldern är inte hur det är. Det vi lär oss är att våga vara nyfikna, att vara  öppna för att världen och människorna är komplexa, motstridiga, oförutsägbara. Och vi kanske lär oss att det är just i det oförutsägbara, det oförfogbara med den tyske sociologen Hartmut Rosas ord, som inte bara klokskapen finns utan också livets glädje” –  Rolf Holmqvist, prof emeritus Fokus 24-25

Vi behöver våga fortsätta utveckla vår undervisning, inte tro vare sig vi nått ”peak knowledge”, att allt var bättre förr eller allt kommer bli bra automatiskt framåt. Framtiden är inget som bara kommer till oss, vi är med och skapar den. Tillsammans.

Tillsammans kommer vi längre!

Magnus Blixt
Magnus Blixt

Blixt Belyser är en blogg som omvärldsbevakar och reflekterar över skola, lärande och utveckling i stort och smått, högt och lågt.

Magnus Blixt har en gedigen bakgrund som lärare, skolledare och verksamhetsutvecklare inom tillgänglig lärmiljö. Nu arbetar han som Customer Success Manager på Haldor och hjälper våra kunder att komma i gång och få ut så mycket som möjligt av våra tjänster.

Fördjupning för dig som är nyfiken