Ta del av ett intressant samtal med professor Christina Olin-Scheller och docent Marie Nilsberth om plattformspedagogik och hur vi kan kombinera digital och fysisk undervisning framåt. Lyssna gärna, läs mina reflektioner och utforska ämnet vidare genom fördjupningslänkarna!

”Att skriva är ett utmärkt sätt att tänka” var ett gott mantra för rektorsutbildningen jag gick. Men det var länge, länge sedan jag kunde skriva för hand. Det har aldrig varit vackert, men min stackars mellanstadiemagister fick ändock 30-sidiga skrivbokstexter att rätta med bara två punkter (en i mitten, en i slutet)…

Inte bara för att jag numera får kramp i handen, men liksom min kommatering har mitt sätt att tänka och producera text har också förändrats och utvecklats. Det skulle gå åt oändliga mängder med sudd och papper, om det ens var möjligt att gå tillbaks. Jag tror dock inte det, men ser framförallt inte heller poängen med det – mitt jobb går till hyggligt stora delar ut på att skriva text och jag nyttjar adekvata verktyg för det. Precis som kirurger självklart nyttjar titthålsverktyg när så är möjligt, snickare spikpistol och ekonomer bokföringsprogram istället för bokföringsböcker.

”Vi är lite förvånade över att det går att reducera och förenkla resonemanget som att det bara är att plocka bort datorn eller skärmarna och så löser man väldigt mycket. Om man skulle tänka att samma resonemang skulle gälla utanför skolans väggar så känns det ju helt orimligt att tänka på det viset.” – Christina Olin-Scheller

Vad innebär egentligen de digitala redskapen utöver en administrativ resurs? Vad gör de med lärarrollen? Vilka möjligheter och problem finns att förhålla sig till? Vad ger de eleverna för roll, möjligheter och utmaningar? Den diskussionen behöver vi komma vidare med – och det utan att tro att det skulle finnas givna utfall åt något håll.

”Det finns någon slags deterministisk hållning i diskussionen. Vad händer om vi tar in skärmar? Då blir det på det här sättet! Vad händer om vi skriver för hand? Då blir det på det här sättet! Det finns inga sådana givna utfall att det blir på det ena eller andra sättet, utan beror på vad vi gör det till.

Vi står i ett skede nu när det är ganska viktigt hur vi både politiskt och inom pedagogiska diskussionerna hanterar både samhällets och skolans digitalisering. Där är det nu en stark polarisering i debatten just nu, men i många av de samtal vi är med i så finns en mycket mer nyanserad bild. Det finns jättemycket att vara kritisk mot vad det gäller hur digitaliseringen har implementerats i skolan samtidigt som det är en nödvändighet. Skolan ska förbereda för ett samhälle som är digitaliserat, och vi behöver förhålla oss till det.” – Marie Nilsberth

Det handlar ju om att skapa goda förutsättningar för undervisning och lärande i det särskilda ”rum” där lärare, elever och stoff möts och gnuggas samman. Utifrån hur samhälle och människa ser ut idag torde det krävas såväl analoga som digitala verktyg – men framförallt ett pågående samtal om hur vi egentligen ska ha det tillsammans och varför vi är där vi är och vad vi egentligen har i skolan att göra!

Det händer väldigt mycket i den komplexa tillvaron som ett vanligt klassrum erbjuder och vetenskaplig grund kräver att vi fortsätter vara nyfikna och aktar oss från att tro att det skulle finnas enkla svar på komplexa frågor att hämta i enskilda studier eller vissa utvalda forskningsområden. Vi behöver se vad som faktiskt händer när vi gör som vi gör och aktivt förhålla oss till att undervisning är något vi skapar tillsammans, i en social kontext.

”Det är polariserat, ganska onyanserat och ganska förenklade sammanhang som förekommer. Att man pratar om digitalisering som en enda sak, när det egentligen är många olika aspekter av det. Att det inte bara kan reduceras till exempel till ’skärmtid’” – Christina

Att mobiler och sociala medier är designade för att man ska fastna i dem är ett faktum (se gärna mitt samtal med Emanuel Karlsten på det temat). Samtidigt är det sociala en väldigt stark del av ett klassrum och en undervisningsgemenskap, och att tro att skolan kan stå fri från världen utanför finner jag vara naivt i överkant. Men helt klart kräver det ledarskap att lotsa in eleverna i den uppkopplade världen och det uppdraget kan en kompensatorisk skola knappast lämna till ofta nog vilsna föräldrar och framförallt inte till socialt skickliga influensers…

Vi behöver lära oss att hantera det digitala och det fysiska, att förstå det och att fortsätta utveckla det – tillsammans. Dagens elever har aldrig levt en dag utan internet och vi vet verkligen inte vart vi är på väg när det gäller AI – samtidigt som vi i dag har väldigt lite nytta av att behärska räknestickan… Med det sagt är jag likafullt övertygad om att slöjd och rörelse också har sin givna plats i och utanför skolan. Kanske handlar det mer om kontraster än om balans, men skolan kan inte stå i kontrast till sin omgivning.

Christina och Maries forskning visar på vikten av en fortsatt didaktisk diskussion kring hur vi kan och ska – respektive inte ska – nyttja de verktyg som finns, inklusive sociala medier. De har en spännande pågående studie kring hur lärare, och även icke-lärare, lägger ut pedagogiskt material som ofta får stort gensvar hos många unga. Här finns det verkligen många yrkesetiska aspekter att ta hänsyn till, samtidigt som det i stort saknas forskning. Detta behöver vi veta mer om och de facto förhålla oss till!

Jag personligen vet hur mycket mina äldre döttrar haft nytta av olika lärare på YouTube som ett komplement till bok och lärare. Själv gav jag också mina femmor på Vasaskolan i läxa att ”Hitta tre lärare som kan förklara kort division bättre än magistern och argumentera vem av dem som gör det bäst respektive näst bäst och varför det är så.”

Det gjorde att vi snabbt fick ihop en bank av tips och väldigt spännande dialoger såväl i klassrummet som på lärportalen. Det gjorde även stor skillnad för hela klassens lärande både när det gäller kort division och argumentationsteknik men också strategier hur de själva kunde komplettera den undervisning som gavs i klassrummet med olika input från världen utanför.

Tillsammans kommer vi längre!

Magnus Blixt
Magnus Blixt

Blixt Belyser är en blogg som omvärldsbevakar och reflekterar över skola, lärande och utveckling i stort och smått, högt och lågt.

Magnus Blixt har en gedigen bakgrund som lärare, skolledare och verksamhetsutvecklare inom tillgänglig lärmiljö. Nu arbetar han som Customer Success Manager på Haldor och hjälper våra kunder att komma i gång och få ut så mycket som möjligt av våra tjänster.

Fördjupning