Hur kan nyfikenhet bli en drivkraft för lärande och utveckling – för både elever, lärare och organisationer? I mitt samtal med Peder Söderlind, författare, entreprenör och researcher, pratar vi om inre motivation, informationskompetens och vikten av att utforska tillsammans. Lyssna på samtalet, läs mina reflektioner och följ fördjupningslänkarna!

Jag bevistade nyligen mycket inspirerande spridningsseminarium av projekt ”Generativ AI i undervisning”, vilket bland annat inleddes med orden:

”Lärares professionella experimenterande, vilket sker i mötet med elever och i relation till syftet med undervisningen. Där verktyg, teorier etc. behöver prövas mot praktiken i klassrummet. Här är det nyfikna undersökandet centralt!” – Per Anderhag, lektor Stockholms stad

Seminariet avrundades med att tre olika språklärare berättade konkreta exempel från sin nyfikna och framgångsrika undervisningspraktik, vilket gav spår och tankar vidare och äntligen föll bitar på plats utifrån tidigare inspelat samtal med Peder på temat nyfikenhet – varför och hur? Då tänker jag både för elever, lärare – och alla andra. Och hur är det egentligen med organisationer, kan de vara nyfikna?

”Det måste ju bli en väldigt central funktion i alla pedagogers jobb att relevansgöra det man gör så att varje elev eller student kan få den där nyfikenheten. Att det börjar klia i huvudet själv att det blir en inre motivation, snarare att än att det är en yttre motivation.” – Peder Söderlind

För det är klart att även yttre motivation till viss del fungerar för inlärning, inte minst på kort tid. Men det vi verkligen försökt lära oss för vår egen skull – för att faktiskt få veta och kunna – nog är det ofta det som gett mest konkret nytta i längden? Om vi får eleverna att ge sig själva en grundad identitet som någon som både kan, vill och vågar lära sig det man vill, kan och behöver, då kan de komma längre än oss och möta vilken föränderlig omvärld som helst.

”… yttre motivation är ju liksom piska eller morot, betyg eller att lova att man ska få högre lön eller göra karriär eller någonting medans den inre motivationen är väldigt djupt förankrad i identiteterna, att det är som en kraft som kommer inifrån. Och har ofta uttrycks som en kliande känsla av att vilja veta eller lära sig.” – Peder Söderlind

Men det räcker förstås inte att känna nyfikenhet. Det krävs också att man får verktyg att omsätta nyfiken i praktiken, att använda det man har i sin omvärld och i sin kunskapsvärld att sammansmälta och bygga ny kunskap och lägga grund för innovation. Vi behöver göra eleverna informationskompetenta – och det är inget eget ämne, utan något som behöver göras i alla ämnen, i mången undervisning, på många olika sätt, med många olika komponenter. Ingen kan göra allt, men alla (lärare) har olika pusselbitar att bidra med. Med start i förskolan och hela vägen upp, i det livslånga lärandet. I Bolognaprocessen för högre utbildning, vilken Peder varit engagerad i, finns en del…

”.. som är det här med informationskompetens, att den som gick ut en utbildning i Europa skulle bli informationskompetent. Och det betyder då att man ska ha förmåga att förstå att information gör livet bättre på något sätt att man kan lära sig någonting av egen maskin, men också finna, utvärdera och kreativt använda information.” – Peder Söderlind

Små barn är naturligt nyfikna på sin omvärld och jag tänker att vi har mycket att vinna – både som lärare och som samhälle – om vi mer kunde ”blåsa på lågan och hålla brandkåren borta”. Det är väldigt få ettåringar som slutar försöka lära sig gå, stå och prata bara för att det är tämligen svårt i början. Lära sig läsa och skriva är till en början något som lockar nästan alla barn. Men senare händer något – och många försöker inte ens, då det tyvärr är det säkraste sättet att inte misslyckas. Eller så lägger man ribban på lägsta möjliga istället för att utforska sin egen potential. Är det månne så att vi dödat nyfikenheten någonstans på vägen?

”Nyfikenhet, eller öppenhet, behövs för att balansera erfarenhet, kunskap och analytisk förmåga. Nyfikenheten främjar kontinuerligt lärande, driver innovation och ökar vår förmåga att anpassa oss” – Klas Hallenberg i den ytterst läs-/lyssnansvärda boken ”Rätt räcker inte: Att göra nytta på riktigt”

Men det bygger på att vi kan ta till oss Kirkegaard och börja där eleverna de facto befinner sig, för att ta dem till nya ställen där de inte visste att de ville vara. Inte vara som de, men möta dem i ögonhöjd istället för att se ner på dem. Det är god undervisning. Och något vi absolut gör bäst tillsammans. I en god organisering, byggd på nyfikenhet i kombination med struktur och gott ledarskap.

”Det finns en teori som heter information gap theory där individen inser att det finns någonting som man inte kan eller vet och det finns potentiella möjligheter att lära sig det och då blir det ett gap då som är möjligt att sluta för individen …

… på det sättet då så skulle vi kunna utforska någonting tillsammans och säga, nu ska vi gå från det vi vet och kan tillsammans. Våra erfarenheter mot något som är nytt och okänt och det då skulle kunna uttryckas som en organisatorisk egenskap faktiskt.” – Peder Söderlind

När jag var yrkesverksam lärare var veckans stund med Lilla Aktuellt något jag upplevde eleverna verkligen såg fram emot. Jag med för den delen. Vi tittade tillsammans – och sedan tänkte, funderade, talade och lärde oss tillsammans.

”Vad väckte detta hos oss? Vad vill vi gräva vidare i? Vad blev vi nyfikna på? Och det var ju verkligen så. Det var aldrig jag som hade tänkt innan att nu ska vi gräva och jag hade inte förberett, ’nu pratar om Syrien så nu ska jag ta reda på massa saker’, utan det var verkligen vad vill vi veta utifrån det vi har hört nu, vad blev vi berörda av och vad hade du med dig in?” – Magnus Blixt

Det blev nästan alltid en dryg timmes fokus där vi grävde i något hål som vi inte visste innan var vi skulle gräva eller hamna och det blev något gemensamt som de pratat om återkommande. När jag gjorde återbesök efter att ha slutat så bad två klasser från två olika skolor och väldigt olika sammanhang om de inte kunde få en timme med mig och Lilla Aktuellt.

”Integrera det som händer i yttervärlden i klassrummet, då med den inre värld man har, och att då det leder till att man förstår att man inte förstår, men också att det finns en stor trygghet i att jag kan lära mig. Och jag kan då också kanske få hjälp att lära mig.” – Peder Söderlind

Trygghet och hopp om att det är möjligt att lära sig, i det sammanhang man befinner sig. Det får vi inte beröva våra elever – liksom hjälpa till att bära för de som tappat det på tidigare erfarenheter. För visst borde skolan vara en plats dit eleverna vill komma tillbaks imorgon med, för att lära mer?

”Elever som inte känner hopp, lär sig inte.
Elever som känner hopp lär sig.
Lärare kan ge elever hopp.”

– John Steinberg

Men det räcker förstås inte med hopp, för att mötet med innehållet verkligen ska bli fruktsamt krävs det ofta nog också en lärare samt tidigare kunskaper att bygga vidare på. I en medveten mix. Det är ju inte så att vi först bara kan lära in för att många år senare använda, eller tror någon på allvar att en sexåring inte kan resonera om och vara nyfiken på sin tillvaro?

”Vi behöver kunskap för att kunna vara nyfikna. Vi behöver klassisk katederundervisning. Faktabaserad och gärna sanningsenlig och förankrad i forskning. Och så behöver vi det utforskande, lekfulla lärandet och det är då som det blir genuin förståelse för ett område.” – Peder Söderlind

Ett väldigt konkret exempel från min första praktik/VFU var ett besök på Sveriges största sciense center Tom Tits. Eleverna hade jätteroligt, ”sprang” runt och drog i rep, tryckte på knappar och såg olika saker hända. Men det var ju ofta först när jag och min kollega bromsade upp eleverna och nyfiket frågade ”Varför bidde det så?” som de verkligen reflekterade över det och faktiskt tog med sig erfarenheten hem och vidare. Från en rolig stund till en faktisk inlärning – som också den var rolig, plus att det i förlängningen är roligt att kunna saker.

Att det går för långsamt och att man inte blir utmanad bortom sin förståelse gör lätt att nyfikenhet och engagemang dör ut. Samtidigt som stress och verkligen stökar till det från motsatt håll.

”Stress är ett hinder. Det är skillnad om du står i en bar i Afrika och ser en noshörning rusa förbi utanför så det bara yr jord. Då kan du bli väldigt nyfiken på noshörningar om det är första gången. Men om du står framför hörningen och den kommer mot dig, då är du inte nyfiken utan då tar helt andra känslor över. Rädsla slår ut allt, då vi är inte nyfikna när vi är rädda” – Peder Söderlind

Jag tänker att lärarens stora uppgift är att finna balans mellan de två – förutsägbarhet och struktur respektive utforskande nyfikenhet. Det behöver i allmänhet göras på gruppnivå, även om gruppen består av individer med olika förutsättningar, behov, kunskaper och föreställningshorisonter… Det kräver onekligen kompetens hos lärarkåren – tillsammans med nyfikenhet kring effekterna av vår undervisning.

”Vi vet att det krävs ett ämneskunskaper hos läraren för att kunna utforma en undervisning som utmanar elever att också nå ett fördjupat ämneskunnande. En fråga vi däremot behöver ställa oss är hur vi praktiserar vår ämnesundervisning: Eftersträvar vi en praktik som allvetare eller allutforskare i klassrummet?” – Denice Sverla (2025)

Tillsammans behöver vi finna en balans mellan konformitet och icke-konformitet – det vill säga balansen mellan att göra som man alltid gjort och att prova nya vägar. Men balans i förståelse att det handlar mer om en nyfiken process med rörelse mellan kontraster än om ett fast(låst) läge. Över tid behöver det finnas en balans, även om den behöver uppnås mer som när man cyklar – dvs man vinglar ibland till och återfår balansen i rörelse – än genom att man står stilla med stödhjul på. Här kommer vi så mycket längre tillsammans än var för sig. Om vi vågar vara öppna och nyfikna i gemensamt utforskande.

”Social typ av nyfikenhet eller till och med en empatisk nyfikenhet. Och det där kan man verkligen odla då att ’vad kan vi göra tillsammans?’ Jag och mina kollegor, för jag har ju tydligen inte lyckats med det här linjalen, men det har Lena gjort och om hon har gjort det och så kan vi ju prata om det, tänker jag då. Då får vi en nyfiken organisation som gynnar verksamhet. – Magnus Blixt

Självklart finns det trösklar och problem här. Ledarskapet är väsentligt – men vi är också alla med och skapar kulturen i våra gemensamma möten. Självledarskap, någon?

”Det finns det finns många sådana här trösklar och hinder som man verkligen kan analysera och jobba med. Får man överhuvudtaget ställa frågor i den här organisationen? En viktig punkt och vilka frågor är välkommen finns inget som folk lär sig så snabbt som vilka frågor som inte är välkomna in i rummet.” – Peder Söderlind

Men det är förstås en väsentlig skillnad på att alltid ifrågasätta allt bara-för-att och vara ärligt nyfiken och gemensamt utforskande. Även här finns en balans att försöka finna.

”…det ju en kostnadssida av att ha nyfikna medarbetare. Dom är ju långt framme i tanken. De har ju redan tagit ett steg till och så som du säger det, varför gör vi så här? Det är ju jobbigt typ och då måste man bygga en kultur där man där man kan hantera den här typen av medarbetare som faktiskt om de får möjlighet bidrar. Men de måste lära sig också att det är inte läge att på varje möte ifrågasätta allt…” – Peder Söderlind

Det behövs medarbetare som ”mest bara jobbar på” och medarbetare som provar nya vägar. Över tid behöver var och en och organisationen finna vägar att härbärgera båda – och en god dialog mellan dessa inte minst var kraften och tiden ska läggas just nu – med sikte framåt. Precis som Ying och Yang har de båda sidor i varandra och förutsätter varandra, föder varandra, behöver varandra. ”Här kan vi vara hur nyfikna som helst. Här kanske vi ska spara på det. Men vi ska absolut prata om när det är läge och inte – samt inte minst VARFÖR”. För i en omvärld stadd i förändring behöver vi tillsammans skapa organisationer och organiseringar som både har en stabilitet och en nyfikenhet över tid.

Här bjuder Denice Sverla i den rykande färska boken ”Specialpdagogiken som lyfter lärandet” (Lärarförlaget 2025) på ett mycket konkret tips för organisering på alla nivåer (från klassrum via arbets-/ämneslag till APT och ledningsrum):

”Ett möte som borde vara återkommande i arbetslagsforum, men också i vårt generella utvecklingsarbete på skolan, är mötet med titeln ’Jag undrar varför vi…”. Strukturen är enkel och mötet är tillsynes oproblematiskt att genomföra. Man lyfter helt enkelt en undran. Det kan vara alltifrån något som man finner givande och utvecklande till något som man undrar över vad dess egentliga syfte är eller något man gärna skulle vilja ändra på. När vi skapar möten på det här sättet kan vi borra på djupet hur vi tänker och väljer att agera i verksamheten.”

Några exempel:

  • Jag undrar varför vi har västar på eleverna under utflykter?
  • Jag undrar varför vi använder bildstöd?
  • Jag undrar varför vi frågar våra elever hur de mår varje morgon?
  • Jag undrar varför vi börjar alla möten med rapporter/organisering istället för pedagogisk diskussion?

Eller har vi nått kunskapstoppen nu, där inget mer finns att utforska och allt redan är känt? Den organisering vi har ger de resultat vi får. Även om det inte var intention eller syfte är det de facto så. Så om vi inte ännu har de resultat vi önskar behöver vi fortsätta vara nyfikna varför det är så – och framförallt vad vi kan bidra med för att faktiskt utmana och ändra organisering inom de pusselbitar vi ansvar för i det stora gemensamma pusslet. För nog motiveras vi alla av att se fler elever lyckas?

”En jätteviktig ingrediens i vad som gör att vi vill fortsätta lära oss saker är nyfikenhet. Att konstant vara nyfiken och utmana sig själv och lära sig nya saker. Och ihop med det har vi också en annan viktig faktor, nämligen motivation.” – professor Jessica Körning-Ljungerg, LTU i VadViVet

Nyfiken kommer inte bara av sig själv. Den kan både odlas, vattnas på och mer eller mindre utrotas. Efter mitt samtal med Peder och andra inspirationskällor vågar jag påstå att om vi väljer att investera i vattning på gräsmattan vi har här istället för att avundsjukt snegla på andra gräsmattor vi tänker är grönare kan vi komma mycket långt. Balans, någon?

”Nyfikenhet – om man investerar i det, så slutar det aldrig att belöna sig.
Det är liksom livslångt, så det är en ganska fin investering.” – Peder Söderlind

Tillsammans kommer vi längre!

Magnus Blixt
Magnus Blixt

Blixt Belyser är en blogg som omvärldsbevakar och reflekterar över skola, lärande och utveckling i stort och smått, högt och lågt.

Magnus Blixt har en gedigen bakgrund som lärare, skolledare och verksamhetsutvecklare inom tillgänglig lärmiljö. Nu arbetar han som Customer Success Manager på Haldor och hjälper våra kunder att komma i gång och få ut så mycket som möjligt av våra tjänster.

Fördjupning för dig som är nyfiken