När blir dokumentation ett stöd för lärande, och när blir den bara ännu en sak som ska göras? I det här samtalet med Gunilla Essén, pedagogista och utvecklingsledare, förskollärare och grundskollärare, pratar vi om varför vi egentligen dokumenterar så mycket och för vems skull vi gör det. Lyssna, läs och fördjupa dig i ämnet tillsammans med oss!

I min roll som fritidspolitiker gör jag en del besök på förskolor och skolor. Det händer att man ser mycket ambitiösa redovisningar uppsatta på väggarna samtidigt som förskollärare och lärare ständigt klagar på all dokumentation som ”behöver göras”. Här verkar det finnas ett spänningsfält att gräva vidare i och jag var mycket glad när flera av mina erfarna förskollärarkontakter pekade mig mot Gunilla för ett samtal kring dokumentation. För varför dokumenterar vi egentligen så mycket i förskola och skola? För vems skull? Med vilket fokus?

”Om vi bara ska jobba med dokumentation och fota och filma så mycket som möjligt, så vi kan sätta upp saker och ting. Då har vi tappat själva värdet. Då tappar vi lyssnandet. Då har vi bara fokus på det där som ska upp på väggen. Därmed inte sagt att det också kan bli någonting på väggen. Men det är som sagt inte målet” – Gunilla Essén

Målet måste sättas i relation till annat som man kan använda begränsad tid och kraft till. Vad är egentligen vårt huvuduppdrag? Vilka processer ska vi vidmakthålla som stödjer det? En del behöver vi nog skruva på, andra absolut avskaffa. Men kanske även införa några nya processer eller perspektiv, eller mer gynnsamma förhållningssätt?

”Pedagogisk dokumentation är ju egentligen först och främst ett förhållningssätt” – Gunilla Essén

Här gäller det verkligen att hålla tungan rätt i mun och kunna ha fler tankar i huvudet samtidigt, tänker jag.

”Vi behöver i förskolan vara bra på att berätta, beskriva vad vi gör. Men även varför vi gör det! Idag är vi väldigt bra på att säga vad vi gör. Vi gör det här och det här och det här, men det är inte alltid förankrat i vårt syfte – alltså varför vi gör det vi gör” – Gunilla Essén

I min första klass (nu pratar vi 1900-tal) hade jag en elev som alltid – alltid – ville veta varför vi skulle göra det jag tänkt att vi skulle göra i undervisningen. En bra och rimlig fråga, vi kom överens om att hon gärna fick fortsätta fråga och den dagen jag inte hade ett svar skulle vi sluta göra det vi gjorde för att göra något annat i stället. Undervisningstiden är ju ändlig och ska nyttjas klokt, även undervisningstillfällen som drar i väg åt oväntat håll (vilket hände tämligen ofta) ska kunna motiveras. Allt kan inte vara superplanerat och superstrukturerat hela tiden och man får också ha roligt på jobbet – det gäller både liten och stor. Men framförallt måste det vara meningsfullt!

”Man får också lov att ha roligt på jobbet, alltså barnen har rätt till det med.” – Gunilla Essén

Struktur är inte något motsatsförhållande till att ha roligt, snarare tvärtom en möjliggörare för att kunna finna och skapa de där andra viktiga förutsättningarna när vi har med människor att göra.

”Struktur är inte samma sak som disciplin. Struktur är inte samma sak som hårdare tag. Men struktur är samtidigt en förutsättning för mys.” – John Steinberg, Trelson-event inför SETT26

När det gäller dokumentation finns det en uppenbar fälla man kan hamna i att det främst blir en produkt. Vackra saker på en vägg eller inlägg eller sociala media utan bäring på faktisk kunskapstillväxt. Och då inte bara hos barnen, utan kanske framför allt för att få syn på oss själva och det vi erbjuder. Eller kanske inte ännu erbjuder, men borde erbjuda…

”Att inte leta efter vad barn inte kan utan att få fatt i vad barn har för tankar, hypoteser och strategier och hur de gör? Och jag som pedagog behöver förstå, det och sätta det i relation till läroplansmålen, till de teoretiska frågorna ’Vad, Varför och Hur’ och sen kunna ta vara på det för att utveckla utbildningen och inte tänka att vi ska fixa barnen utan vi ska fixa den utbildning som vi erbjuder barnen.” – Gunilla Essén

För det är en väldig skillnad på olika syften här! Produkt eller lärande? Ryggen fri eller utveckling?

”Det är det som är skillnaden på syftet om syftet är att jag ska förstå bättre eller är syftet att jag ska berätta för föräldrar?” – Magnus Blixt

Det kanske vi även skulle fundera över rent generellt när det gäller vad vi väljer att ha på våra väggar, mellanrum och i våra lärmiljöer… Från förskolan upp till högskolan:

”Begreppet ’konstnärlig utsmyckning’ är förbjudet på Handelshögskolan. All konst vi har ska ha en pedagogisk funktion för våra studenter” – Lars Strannegård, rektor Handelshögskolan #solskol2026

I samtalet pratar vi om syftet, men också vikten av att hitta värdet. Varför ska vi observera och dokumentera? Gunilla har börjat lägga mycket större värde vid begreppet observera än att dokumentera då hon upplever det som lite öppnare.

”Lyssna inte bara med öronen utan med ögonen” – Gunilla Essén

Det handlar om att använda både ögon, öron och andra sinnen. Och det handlar inte bara om att samla och samla och samla, utan att veta vad man ska ha det till. Observation får inte heller bli till en ny form av produktion. Och absolut inte svara på en massa frågor som någon annan satt.

”Ja, för att bara stå bredvid och titta på ger inte så mycket. Det är först när jag reflekterar, gärna ihop med kollegor och tillsammans med barnen, som det blir värdefullt.” – Gunilla Essén

Gunilla återkommer till hur inspirerande Reggio Emilia är i sitt förhållningssätt där observation är inbyggt i själva kulturen och inget som görs utanpå/ovanpå/utöver. De har lång och gedigen tradition här och vi behöver kanske inse att även vi behöver få vara nybörjare och göra våra lärandesteg på vägen.

”Det finns inga hissar, man måste gå i trapporna och det är inte så himla lätt. Men om man också funderar på ’hur kan jag göra det lättare över tid’ så kan vi faktiskt också få det lite lättare. Men bekymmersfritt lärande finns inte, bekymmersfri utveckling finns inte. Men alternativet att stå still det finns ju inte.” – Magnus Blixt

Det är inte alltid lätt att vara i dessa processer, som till viss del är osynliga eller i alla fall inte helt enkla att få fatt i. Det gäller att mäta det som ger faktiskt värde, och inte värdesätta det som framför allt är lätt att mäta. Att få säga ”barnen lärde sig det här idag” ger en tillfredsställelse, men om vi även tar oss tid att utforska hur det landar hos barnen och vart de och vi är på väg kan vi komma så mycket längre, uthålligt över tid. Och det handlar inte i första hand om att ”springa och hämta kameran”, utan vara närvarande i stunden med barnet där det befinner sig.

”…och då kan vi erbjuda bättre stöttning. Inte stöd, utan stöttning, där den faktiskt ligger på rätt nivå. Kirkegaard gäller fortfarande!” – Magnus Blixt

”Vi får inte ha för bråttom… processen måste få ta tid” – Gunilla Essén

Gunilla är också tydlig med vikten av att utmana barnen vidare, men även utmana våra egna föreställningar om vad de klarar både idag och i morgon. Med rätt stöttning, grundat i utforskande vad de faktiskt klarar mer än våra för-givet-taganden om vad de borde/inte borde klara. Jag lever ännu på minnet från ett förskolebesök där en liten flicka klättrade uppför en gradäng som vore det Kebnekajse. Pedagogen var nära för att kunna fånga upp, men inte så nära att det gav något direkt stöd. Barnets lycka när det på egen hand lyckats klättra upp var något att verkligen, verkligen bygga vidare på. Och det här går att få till, redan i dag.

”Vi har dom här ramarna, men vi har det ganska fritt inom dem. Men det handlar ju om att vi gör olika saker. Vad gör vi med den tiden som vi har och hur värdesätter vi den?” – Gunilla Essén

Vi behöver även värdesätta barnets rätt till en riktigt bra verksamhet, där de får alla chanser att utvecklas till goda demokratiska medborgare. Utgångspunkten är enligt Gunilla självklar:

  • Vi har valt vårt jobb.
  • Föräldrarna väljer att ha sitt barn i förskola/väljer skola att fullfölja skolplikt
  • Barnet har inte valt.

”Barnet har inte valt… vi är en jättestor del av deras nutid och framtid.” – Gunilla Essén

En sak att se över hur vi nyttjar tiden är vilken dokumentation, eller observation, som görs och i vilket syfte. Stödjer den vårt eget lärande och utforskande, som ett gynnsamt förhållningssätt för verksamhetens utveckling kan den faktiskt ge mera tid framåt. Gör vi den bara för att någon annan sagt att vi ska göra det, stjäl den värdefull tid.

”I analysen av dokumentationen ska strålkastarna vara riktade mot pedagogerna, relationerna och det vi erbjuder för att barnens förskoleresa ska bli rolig, trygg och lärorik.” – Marie Erisson, Pedagogiska relationer i förskolan (2025)

Den pedagogiska dokumentationen är inte systematiskt kvalitetsarbete, men kan ge näring åt den. Men den frågan behöver framför allt professionen ta hand om, vi andra hålla fingrarna borta och fokusera på rätt saker.

”Jag tror det varit värdefullt skifte i skolan om vi gjorde saker mer i syfte att lära oss saker än att ha ryggen fri.” – Magnus Blixt

Gunillas fokus är främst på förskolan, men jag tänker att det mesta hon berör utan större problem kan omsättas till skola och passar på att lyfta ett perspektiv direkt därifrån:

”Varför ska lärare ägna sig åt dokumentation i skolan? Principiellt är det inte svårt att hålla med om att lärares arbete bör handla om undervisning snarare än administration, om man med administration menar sådana uppgifter som är frikopplade från lärares undervisning och elevers lärande. Problematiken uppstår när pedagogisk dokumentation betraktas som administration … Lärare genomför inte undervisning utan att ha planerat den, och de behöver följa upp och analysera hur det de gör i klassrummet blir/inte blir till lärande hos eleverna. … För att kunna göra analyser i stort som smått, men också för att minnas, hålla koll och ha underlag för att minst en gång varje termin ha utvecklingssamtal, skriva omdömen och/eller sätta betyg på eleverna, behöver lärare dokumentera på olika sätt. Man kan lista en rad anledningar till att dokumentation förekommer i skolan.” – Åsa Hirsh, Perspektiv på skolans pedagogiska dokumentation (Skolverket 2017)

Även här gäller att eleverna inte själva valt att vara där. Grundskolan har skolplikt och närvaroplikten i gymnasiet gäller i praktiken i dagens samhälle. Och vi som valt våra jobb ansvarar självklart för vilken verksamhet vi, med stöd i vår gemensamma yrkesetik, väljer att bedriva – liksom vilka metoder vi nyttjar för att utveckla densamma. Där kan rätt utförd dokumentation, utifrån ett gynnsamt förhållningssätt göra skillnad för alla inblandade. Tack Gunilla för att du så tydligt påminner om det! Min sammanfattande slutsats är att problemet inte är dokumentationen i sig, utan när den tappar sitt syfte och frikopplas från vårt lärande.

”Att undervisa är att visa att något är möjligt. Att lära är att göra något möjligt för sig själv.” – Paulo Coelho, Pilgrimsresan

Tillsammans kommer vi längre!

Magnus Blixt
Magnus Blixt

Blixt Belyser är en blogg som omvärldsbevakar och reflekterar över skola, lärande och utveckling i stort och smått, högt och lågt.

Magnus Blixt har en gedigen bakgrund som lärare, skolledare och verksamhetsutvecklare inom tillgänglig lärmiljö. Nu arbetar han som Customer Success Manager på Haldor och hjälper våra kunder att komma i gång och få ut så mycket som möjligt av våra tjänster.

Fördjupning för dig som är nyfiken