Hur skapar vi verkligt värde genom digitalisering i offentlig sektor? Lyssna på när Johan Magnusson, professor i informatik vid Göteborgs universitet, och jag diskuterar verksamhetsutveckling, innovation och styrning – och varför drömmen om den stora, allt-i-ett-lösningen ofta är en dålig idé. Lyssna på vårt samtal, läs mina reflektioner och följ fördjupningslänkarna!

Johan Magnusson är professor i informatik Göteborgs universitet, ansvarig för Swedish Center for Digital Innovation, ändamålsenlig digital transformation i offentlig sektor samt ett center för ökad hållbarhet och grön omställning i offentlig sektor.

”Det måste utgå ifrån professionen. Det måste skickliggöra professionen. En digital lösning som inte skickliggör sin profession kommer aldrig att funka. Alltså, det är jätteenkelt, det är det… Skickliggöra professionen, ta bort administrationen och se till så att de faktiskt kan ägna tid åt det de ska ägna tid åt.” – Johan Magnusson

Att tänka tanken att det borde finnas ett superverktyg som smidigt och enkelt bara fungerade för allt kan förstås låta förföriskt lockande. Haken är att det aldrig visar sig fungera i mötet med en komplex verklighet. Att ”inhämta och utveckla kunskaper och värden” genom undervisning hör definitivt till komplex verksamhet vilket kräver sina ändamålsenliga verktyg. Verktyg som har fokus på användarupplevelsen i vardagen och i vardagsarbetet hos den stora majoriteten – och här tänker jag på lärare och elever i första hand, övriga intressenter i andra hand.

”…den här typen utav system som helt bortser ifrån användarupplevelse och som helt bortser ifrån professionens önskemål – de är alltid dödsdömda, de kommer bli dyra, de kommer bli jobbiga. Den här våta drömmen som finns från början om att liksom skapa någonting som ersätter allt det dåliga vi har med hjälp av någonting som skapar en total form utav central kontroll, den är liksom bara dum.” – Johan Magnusson

En Schweizisk fickkniv kan vara ganska läcker när man får den presenterad, men är egentligen inte särskild bra på någonting alls om man jämför med att ha en separat kniv, sax, nagelfil, såg… Dessutom behöver man hursomhelst trots allt ha en hammare vid sidan av. Haken är dessutom att när själva kniven, som om vi ska vara ärliga inte är särskilt vass ens från början, fått ett hack går den inte att ersätta med mindre än att man ersätter alltihop och börjar från början. Vilket förstås blir mycket dyrare än att bara köpa en ny, vassare och mer uppdaterad kniv när så behövs (respektive sax, nagelfil, såg…).

”Ja, ’en ring för att styra dem alla’ … den funkar ju i Tolkiens värld liksom, men det funkar inte någon annanstans och den är direkt kontraproduktiv. Givet hur tekniken har utvecklat sig sedan liksom 1999-2000…” – Johan Magnusson

Världen är stadd i förändring och demografin gör det tydlig att offentliga Sverige står inför rejäla utmaningar framåt när man vågar se sanningen i vitögat. Framtiden kommer ju till oss oavsett om vi vågar se den – däremot blir den olika beroende på vilka vägval vi gör i dag och hur vi väljer att vara med och skapa den. Det kräver förståelse för vad digitalisering egentligen handlar om – verksamhetsutveckling mer än att införskaffa och dela ut digitala enheter… Och absolut inget med införande av otidsenliga system istället för att se över processer, strukturer och flöden. Om vi ska få till äkta digitalisering krävs god upphandlarkompetens och mod att inte gå på idén om den Schweiziska fickkniven i Tolkiens värld, men även kompetens i förändringsledning. Det behöver göras utforskande, med professionens faktiska behov i fokus – i samklang med den forskning som faktiskt finns idag!

”Vi kan inte bara kopiera vad coca-cola gjorde på åttiotalet, utan måste göra något nytt och då måste vi ta fram den nödvändiga kunskapen för det. Där är akademin väl placerad…

… att skapa vetenskaplig excellens och det gör vi på bekostnad utav dem vi beforskar. Vi har ju vant oss vid att inte behöva tillföra någonting, men om man ska bidra till att skapa ett bättre samhälle när det brinner överallt, då kanske det är dags att släppa den modellen.” – Johan Magnusson

Vårt samtal spelades in veckan efter att Millenium-projektet pausats i VRG och jag var förstås mycket nyfiken på vad som egentligen hände.

”Det var ett väldigt bra underlag från politiken. Politiken ville få till öppen innovation och ville få till en resilient digital miljö som skulle stötta professionerna i kontinuerlig utveckling för det här. Vi pratar ju om en verksamhet som hela tiden utvecklas. … Och sen så lämnar de över till IT, och de har inte så många strängar på sin lyra, utan det de har köpa standardsystem…”

En idag ofta outnyttjad resurs – och med oändliga möjligheter framåt med stöd av artificiell intelligens – är möjligheter till datadriven verksamhetsförbättring. Dvs att bygga förändringsprocesser på faktiska data vilken genereras i verksamhetens processer – utan att det ska kräva mer administration hos de som arbetar med det som faktiskt tillför värde. Lärare och kunskapstillväxt, i skolans fall. Men det kräver förstås också att man har tillgång till denna centrala data och den inte blir inlåst hos leverantören.

”…det viktigaste där, om man tar skolplattformen och sånt alltså, det vi gör genom att lämna över rådighet över datan till leverantörer, alltså det absolut viktigaste vi har är ju vår data. Det är där vi kan se mönster, där vi kan skapa fantastiska nya tjänster som hjälper till att höja kvaliteten i utbildningen, att hjälpa oss att verksamhetsutveckla.

Så hur ett system möjliggör verksamhetsutveckling är den riktiga frågan och där funkar inte de här stora lösningarna. De är inte optimerade för det. De är optimerade för att låsa fast verksamheten i hur den ser ut nu.” – Johan Magnusson

För inte valde någon av oss lärarbanan för att vara administratörer och mata in data i system för systemets skull? Alla önskar fokus på undervisning och kunskapstillväxt – i tidsenliga och effektfulla system, med inbyggda kompensatoriskt stöd för de som behöver det. Vilka utvecklas över tid, där olika verktyg ständigt vässas genom innovation i sund konkurrens på en gemensam plattform. Lite som alla innovativa appar som utvecklas till våra telefoner. Verktygen för kommunikation idag ser inte ut som de gjorde på 1990-talet, eller 2005 eller 2010-talet – och förutom nostalgi är det nog ingen som på allvar önskar dem åter som enda tillgängliga verktyg. För de finns ju ännu kvar – om man vill.

Det är verkligen inget fel på gamla fina skolplanscher, de kan ännu fungera som underlag för god undervisning i en lärares händer med en mindre grupp elever – men nog kan eleverna idag få en djupare förståelse på kortare tid med mindre lärarstöd om vi tar hjälp av tidsenliga digitala verktyg? Vilket tillsammans med datadrivenhet och formativ AI-stödd feedback möjliggör för lärare att använda mer tid till kvalificerad undervisning. Hur mycket man än filar på interpostutdelningsprocessen kommer de bruna kuverten aldrig i närheten av den effektivitet vi idag har med kommunikationen genom teams… Eller videobutiken eller för den delen Film2home jämfört med TV on demand.

”…den svåra grejen blir ju alltså om inte offentlig sektor klarar av att driva det här, då blir det sämre och sämre för invånarna och det har vi sett över tid nu. Alltså vi klarar inte av att nyttja möjligheterna med ny teknik, vilket leder fram till att vi köper Millennium, vilket leder fram till att köper Skolplattformen. Därmed så avstannar all form utav verksamhetsutveckling och verksamhetsutveckling är det enda som kan säkerställa att vi är relevanta över tid.” – Johan Magnusson

Det kräver att vi inser att vi är i ett liknande läge som när den industriella revolutionen tog fart på allvar – när man fick brist på tillgänglig arbetskraft, vilket vi återigen ser framåt i våra befolkningsprognoser. Men också att man kan ta tag i den svåra men absolut centrala frågan ”Vad ska vi sluta göra?”.

”…men se till att få bort all den här icke värdeskapandet eller icke värdeadderande och se till att rekrytera de bästa lärarna som är riktigt motiverade att utveckla pedagogiken och att göra läraryrket, inte administratörsyrket.” – Johan Magnusson

Men det krävs att man kan göra det på systemnivå och inte suboptimerar klassrum för klassrum, lärare för lärare. Det blir knappast långsiktigt gynnsamt eller hållbart, även om det givetvis fungerar väl för enskilda lärare och för de som över tid har mer tur än andra i det stora ”fröken-lotteriet”. Låt oss istället tillsammans utforska ändamålsenlig digitalisering med tidsenliga verktyg – för att ytterligare skickliggöra professionen i syfte att bygga vår framtid genom kommande generationer.

Men det kräver förstås att vi skippar dessa mastodontprojekt där stora bjässar bjuds in att lova runt och hålla tunt med hjälp av allehanda konsulter som mest verkar leva i sin egen verklighet och bubbla. System måste bygga på de faktiska användarnas behov, i skolan finns många intressenter – men vissa är de facto viktigare än andra om kunskapsväxten ska till. Det är lärare och elevers användarupplevelse som främst ska vara i fokus för teknikutveckling i skolan.

”En gemensam nämnare för många av de stora, dyra och misslyckade IT-projekten var nämligen att de stora it-bjässarna vunnit upphandlingarna och gång på gång byggde system som blev både dyra och dysfunktionella. ’IT-konsulterna har tagit alla pengarna och de har levererat dåliga resultat.’” –  Olle Lidbom i boken Skolplattformen – en sann historia om miljarder, konsulter, föräldrar och barn, Fri Tanke 2024

Tillsammans kommer vi längre – interoperabilitet slår inlåsning i stora system alla dagar i veckan!

Magnus Blixt
Magnus Blixt

Blixt Belyser är en blogg som omvärldsbevakar och reflekterar över skola, lärande och utveckling i stort och smått, högt och lågt.

Magnus Blixt har en gedigen bakgrund som lärare, skolledare och verksamhetsutvecklare inom tillgänglig lärmiljö. Nu arbetar han som Customer Success Manager på Haldor och hjälper våra kunder att komma i gång och få ut så mycket som möjligt av våra tjänster.