Ett blogginlägg om extra anpassningar inspirerat av ett samtal med läraren och specialpedagogen Hanna Rondahl som nyligen gett ut en bok om ämnet. Du kan se hela det inspelade samtalet nedan (trots att min webbkamera bestämde sig för att bråka en del med kvaliteten).

Precis som många av mina föreläsningar inleds Hanna Rondahls rykande färska bok med frågan kring syftet med ett lärarskap/läraruppdrag:

Vad var det egentligen som fick dig att vilja bli lärare? Vad kan få dig att fortsätta vara lärare?

Det är en fråga jag tänker vi ofta bör påminna oss om, då den ger riktning och guidning i vad vi bör ägna vår tid och vår kraft – två ändliga storheter – åt. Det är verkligen inte alltid lätt, men alltid viktigt att fundera över vad vi faktiskt gör av dessa – hur stor nytta gör de, egentligen?

“Jag upplever att det idag finns en överdokumentation kring ‘extra’ anpassningar i kombination med en underprestation i praktiken. Jag menar att många lärare och skolor dokumenterar en massa saker som för mig inte är extra anpassningar, vilket gör att de extra anpassningarna som skulle behövas dränks i mängder av generella beskrivningar, blanketter, checklistor och anpassningar på gruppnivå eller i mer generella behov som är omöjliga att utvärdera eller följa upp…

Det jag ofta undrar när jag ser skolors arbete med extra anpassningar är: Varför krångla till det?”

SkolL 3kap 2§ kan sägas sammanfatta lärarens uppdrag. Undervisningen – lärandet – ska rikta sig till hela bredden av elever, varje elev, och inte bara “massan i mitten” eller en tänkt normalelev. Varje elev har enligt skollagen rätt att ges möjligheter att nå sin potential.

Här har skolan ett ansvar och skyldighet, var och en som arbetar i skolan har sin pusselbit för att så ska ske. Läraren är förstås den som träffar eleven mer än många andra, elevhälsa görs i varje klassrum, varje undervisningstillfälle. En nog så viktig bit är att inge elever hopp genom att utgå från att de Kan, Vill och Vågar – och när så inte är fallet göra vad vi kan för att de ska just kunna, vilja, våga. Lärare har möjlighet att göra skillnad, varje dag.

”Elever som inte känner hopp, lär sig inte.
Elever som känner hopp lär sig.
Lärare kan ge elever hopp.”

– John Steinberg

Hanna skriver i sin bok att ”ledning och stimulans” i stort sett handlar om undervisning, så läraren har det naturliga huvudansvaret även om denna inte bör vara ensam i det arbetet. Lärare behöver:

  1. Planera för en god, medveten undervisning inklusive återkoppling och bedömning
  2. Genomföra god undervisning inklusive framåtsyftande återkoppling och underbyggd bedömning
  3. Följa upp att genomförd undervisning, vilka effekter gav den?
  4. Ta ansvar för att hålla sig uppdaterad inom yrkesroll och samverka med andra professioner på skolan
  5. Ta ansvar för att be om hjälp när man inte hinner med, orkar eller räcker till.

Undervisningen måste utgå från de resurser man har tillgängliga. En god kock som får oxfilé kan göra oxfilé provençale, samma kock som får falukorv gör kanske god korv Stroganoff – men försöker inte laga oxfilé provençale av falukorv…

Nu är det ju inte kocken utan matgästerna som i första hand ska recensera matens kvalitet, men vi måste förstås vara tydliga med såväl förutsättningar som utkomst. Undervisningen måste förstås också vara utformad för de barn av sin tid som de facto sitter i klassrummet idag, inte efter hur de var tidigare eller man önskar att de skulle kunna vara.

Ibland måste man som lärare steppa upp och ta ett ökat ansvar, ibland blir det tydligt att en kollega behöver ta ett utökat ansvar och ibland handlar det helt enkelt om att ta ansvar föra att be om hjälp och/eller påtala en brist, även om det känns obekvämt.

Tanken med de Extra Anpassningarna är enligt Hanna och Skolverket att de faktiskt ska spara tid och kraft. Istället för att behöva dra igång en utredning om en elevs behov av särskilt stöd eller skriva åtgärdsprogram, kan man skippa den administrationen och dokumentationen och istället lägga motsvarande tid på analys av elevens behov och på att matcha dessa behov med rätt extra anpassningar – vilka även smidigt kan skruvas på över tid. För följa upp behöver man göra – funkar de? Kan de tas bort? Eller behöver de modifieras eller kanske intensifieras? Eller behöver det inledas en utredning om särskilt stöd (som i så fall har en del av sitt underlag färdigt)? Hannas modell:

  1. Identifiera och formulera stödbehovet
  2. Analysera situationen
  3. Genomför stödinsatsen
  4. Följ upp, justera vid behov och utvärdera

Men är det inte ett tråkigt fokus att lägga tid och kraft på extra anpassningar? Vore det inte bättre att bara fokusera på god undervisning? För nog anpassar en god lärare sin undervisning hela tiden, eller?

Kan man tänka att ett fokus på extra anpassningar – som är tydliga och vars effekt följs upp – kan vara en bra ingång till konstruktiva och pedagogiska samtal om vad som utgör god, bred och varierad undervisning och var gränsen mellan “Ledning och stimulans” och “Extra anpassningar” egentligen bör gå? Om man inte dokumenterat det konkreta är det omöjligt att veta hur behoven ser ut, vad som händer och varför. Man osynliggör även lärares arbete. Att arbeta strukturerat och systematiskt med arbetet med extra anpassningar är enligt Hanna viktigt ur flera perspektiv:

  • Lärarens professionella arbetsmiljö
  • Elevens absoluta rätt till sin utbildning och att nå sin potential
  • Rektor och huvudman ska kunna resursfördela och förstå sin verksamhet

Hela skolans organisation har ett ansvar för att ge lärare förutsättningar att kunna arbeta på ett medvetet och adekvat sätt med extra anpassningar – genom att erbjuda både tid, kompetens, stöd och förståelse för detta viktiga och lagstadgade arbete. Ingen kan göra allt – men alla kan göra något, och vi är många som har ansvar för olika pusselbitar vilka alla måste till för att pusslet ska gå ihop. Och självklart handlar det också om resurser – men långtifrån enbart det.

”Om en organisation vill snåla på resurser då har man ju goda möjligheter att göra det genom att kalla allting anpassningar. Då syns det ingenting och behövs ingenting och så lägger man allt på eleven. Det är därför viktigt att prata om det, vi behöver ofta hjälp i organisationerna för elevernas skull”

Vi behöver också ge stöd i organisationen för att kunna nyttja de verktyg som idag faktiskt ofta finns på plats i form av digitala lärverktyg. Det är förstås inte bara elever med läs- och skrivsvårigheter som har nytta av talsyntes, röstinmatning, möjligheter att spela in och dela ljudfiler, använda rättstavningsprogram med mera.

Och hjälpmedel egentligen – är det inte bättre att bara kalla dem alternativa verktyg? Istället för att göra saker komplicerade och ”speciella” utöver ledning och stimulans och utanför det ordinarie läraruppdraget, kan vi inte fundera på att organisera oss bättre? Mer varierat? Redan från start tänka att fler elever ska kunna få fler möjligheter att både ta in kunskap och redovisa den på?

Hanna är tydlig med att det inte handlar om i vilken ruta, på vilken blankett eller i vilken plattform man ska dokumentera utan främst om rutiner, processer och kommunikation kring det här arbetet. Och det här kräver en medveten balans. Vi behöver påminna oss om att syftet med Extra anpassningar när de infördes var att minska dokumentationsbördan för lärare samt snabbt sätta in resurser där de hör hemma – nära undervisningen.

Grunduppdraget är fortfarande att varje elev har rätt till en utbildning och stöttning efter sin förmåga – utan att bädda för inlärd hjälplöshet. Hur vet vi att denna stöttning ser ut om den inte dokumenteras eller följs upp? Men då ska det handla om konkreta adekvata individuella anpassningar som går att följa upp och utvärdera – inte varje anpassning man gör i vanlig undervisning som vi vet gör skillnad men är svår att utvärdera på individnivå. Och helt ärligt kan det också vara så att man som lärare återkommande behöver göra omtag och granska undervisningen som eleverna möter? Hur är min undervisning varierad och hur utgår den egentligen från de elever jag har i mitt klassrum? Det är lärarens främsta ansvar.

Hannas egen sammanfattning av boken, som jag efter att ha läst den gärna ställer upp på:

  1. Utveckla undervisningen och skippa generella anpassningar.
  2. Arbeta medvetet, systematiskt och kollegialt med extra anpassningar.
  3. Ta ansvar för det du kan ta ansvar för och be om organisatoriskt stöd.

Hanna Rondahl är också tydlig med att om man ska vara väldigt krass skulle man kunna säga att ju sämre undervisning du erbjuder och ju sämre du når ut till alla dina elever med den, desto fler extra anpassningar kommer att behövas i din klass och desto fler åtgärdsprogram kommer att behöva skrivas. Det är den bittra sanningen. Annat som kollegor, rektor, organisation, resurser, elevunderlag spelar också roll, men hur du ser på ditt uppdrag och hur du organiserar din undervisning är trots olika organisatoriska förutsättningar av avgörande betydelse. Och du måste utgå från verkligheten såsom den är och göra det bästa av den.

Tillsammans kommer vi längre!

Magnus Blixt
Magnus Blixt

Blixt Belyser är en blogg som omvärldsbevakar och reflekterar över skola, lärande och utveckling i stort och smått, högt och lågt.

Magnus Blixt har en gedigen bakgrund som lärare, skolledare och verksamhetsutvecklare inom tillgänglig lärmiljö. Nu arbetar han som Customer Success Manager på Haldor och hjälper våra kunder att komma i gång och få ut så mycket som möjligt av våra tjänster.

Fördjupning

Skollagen 3kap 5 §   Stöd i form av extra anpassningar

Om det inom ramen för undervisningen, genom användning av ett nationellt kartläggningsmaterial eller ett nationellt bedömningsstöd, resultatet på ett nationellt prov eller uppgifter från lärare, övrig skolpersonal, en elev eller en elevs vårdnadshavare eller på annat sätt framkommer att det kan befaras att en elev inte kommer att uppfylla de betygskriterier eller kriterier för bedömning av kunskaper som minst ska uppfyllas, och inte annat följer av 7 §, ska eleven skyndsamt ges stöd i form av extra anpassningar inom ramen för den ordinarie undervisningen.

Stödet ska ges med utgångspunkt i elevens utbildning i dess helhet, om det inte är uppenbart obehövligt.

3kap 12 j § När en elev i förskoleklassen, grundskolan, anpassade grundskolan, specialskolan, sameskolan, gymnasieskolan eller anpassade gymnasieskolan övergår från skolformen till en annan av de angivna skolformerna ska den skolenhet som eleven lämnar, utöver vad som följer av 4 b §, till den mottagande skolenheten överlämna sådana uppgifter om eleven som behövs för att underlätta övergången för eleven. Detsamma gäller om eleven byter skolenhet inom skolformen.

När en elev byter skolform från grundskolan eller anpassade grundskolan till gymnasieskolan eller anpassade gymnasieskolan, ska den mottagande skolenheten skyndsamt informera den överlämnande skolenheten om att skolenheten har tagit emot eleven, om det inte är obehövligt